Ibland tänker jag att det nog var meningen att jag skulle bli av med precis allt i kaoset P skapade. Medans jag förberedde för att lämna huset, blev bilar beslagtagna, elen stängdes, telefoner stängdes m.m Jag sammlade ihop de få saker jag hade som verkligen var värdefulla, la det i väskor och påsar och spred ut bland familj och vänner. Dessa saker skulle ingen kunna ta ifrån mig oavsett vad. Ifall kronogden ville gå igenom huser skulle inte mina värdesaker försvinna i alla fall! P, som jag själv bjudit in i mitt liv, min värld, hade sett till att alla stora saker som hus, bilar, etc inte längre var mitt, men mina egna personliga saker kom han inte åt. Seger,,,, just då.
Vi hade bott i vårt nya i ett år ca och började känna oss hemma. Det var i mitten av december och vi hade varit iväg under kvällen. Vi kommer hem till en hund som var så sressad att det inte finns ord för det. Märkligt,,, Jag sätter mig i soffan och funderar på att gå ut i förrådet och hämta in adventsljusstakarna. Automatiskt tittar jag mot skåpet där julgranen skulle stå framför. Men,,, varför står det öppet? Jag går fram och ser det är full röra i der. Varför? Har mina stora tjejer rotat där? Samtidigt inser jag att en stor tung lampa som brukat ligga där inne var nerlyft på golvet. Den skulle tjejerna aldrig röra. Samtidigt som jag ringer min mamma och säger "det är nått märkligt som hänt,,," inser jag att jag hafft inbrort. Alla mina små smyckesaskar ligger öponade i snön ute i trädgården. Mina skrin jag haft i skåpet ligger trasiga, uppbrutna i buskarna. Där försvann det sista av den sortens värde från mig. Nu hade jag verkligen inget kvar. Det som inte försvunnit i husdelningen hade nu också försvunnit.
Ironin i det hela hade inga gränser. Först bjuder jag själv in en människa som får min värld att rasa. Sen kommer okända utifrån och stjäl smulorna som är kvar.
Tänk att allt verkade hända mig.
Nån månad efter knackade en man på och ville sälja larm till hemmet. "Så du kan känna dig trygg att ingen kommer åt vad som är ditt" sa han. Du kommer såååå försent tänkte jag.
Det blev inget larm. Ägde inte längre något av det värde som kunde göra månadskostnaden för larm ekonomiskt försvarbart.
Tur det bara var materiellt. Det viktigaste och värdefullaste har vi kvar.
Vi har varandra kvar.