Direktlänk till inlägg 28 juni 2017

Min lilla liten som börjar bli stor

Av jag-bara - 28 juni 2017 12:57

Min lilla liten, som börjar bli stor. Tänk att du fyllt hela fyra år. Fantastiska du! Det finns mycke jag önskar jag kunde ge dig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde ge dig tiden tillbaka. Din tid, som försvann på allr annat i en kamp mot klockan för att behålla dig och dina systrar.
Redan i magen förlora du tid. Det var så mycket stress och kaos runt oss att graviditeten inte fick mycket focus. Jag minns att jag var jätte stor, och otymplig. Men inte mycket annat. För mycket som krävde min uppmärksamhet.
Ditt första år blev inte som jag önskat. Det var huset som försvann, det nya huset vi skulle till. Packa, packa upp, komma på plats. Blandat med hundratals möte, uppföljningar, utredningar m.m I deta kaos var du nyfödd och fick hänga med på en höft. Medans jag kämpa för att få en plattform för oss att stå på rann tiden från oss. Ditt första år, anknytningsåret. Det blev mest kaos.
Ditt andra år började du förskolan. Vi var knappast redo någon av oss. Men pressad från olika håll var jag tvungen att börja jobba. Det blev en inskolning från helvetet. Det blev bättre med tiden, men inte helt bra. Mitt jobb inebar kvällar, helger, delade turer om vart annat. Du kunde vara på förskolan hela dagen, bli hämtad och skjutsad vidare till barnvakten för kvällen, för att bli hämtad sent och börja om från början dagen efter. Så mycket tid vi förlorade med varandra, för att få fortsätta vara med varandra.
Ditt tredje år blev det lite bättre. Jag hade lyckats få nytt jobb utan kvällstjänstgöring. Äntligen började en rutin skapas i ditt liv där dagarna började likna varandra. När jag jobbade helg var du på samma ställe varje gång och plötsligt började du stabiliseras. Ditt språk börja explodera, du blev lugnare, mer harmonisk och gladare och gladare för var dag. Äntligen!
Nu har du fyllt 4 år och är en sprudlande busunge. Du är oftast glad, full av nyfikenhet och bus. Du testar mitt tålamod precis som du ska men har sällan långt till ett leende.
Men ibland kommer det stunder du blir väldigt liten. I situationer du blir osäker och blygg. Då blir du extremt mammig. Gömmer dig i mina kramar och vill inte göra något mer än krypa ihop i mitt knä. Jag brukar skämta och säga hon är som en stor hund som inte fattar de inte är en liten knähund. Du söker min trygghet, testar om den finns. Du lilla fina som inte fick vara bebis när du var bebis, men förväntas vara stor när du nu är stor. Men jag låter dig krypa upp till mig. Låter dig vara hur kelig och kramig du vill. Ger igen lite av allt du förlorat. Jag låter dig få testa tryggheten så du ska bli säker på att den finns.
Fick höra det var daltande. Att jag borde sluta. Men jag kommet aldrig sluta krama mina barn så länge de behöver och vill. Oavsett vad folk tycker. Hon fick avstå många kramar när hon var mini liten. Vill hon ta igen dem alla nu när hon är större kommet hon få det. Och fler därtill.
Vi får aldrig tiden tillbaka. Men vi får framtiden tillsammans. Och den kommer bli fantastisk.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Catten

21 augusti 2017 20:43

Så kärleksfullt och fyllt av insikt du skriver om din liten!

Jag tänker att trots att den första tiden var kaotisk så verkar du vara så medveten och inkännande att du ändå förmedlat en stor trygghet. Det är aldrig lätt att vara förälder <3

jag-bara

21 augusti 2017 21:26

Tack snälla!
Nej det är aldrig lätt. Man kan bara göra det bästa av vad man har och visa dem att man alltid finns där för dem

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av jag-bara - 2 juli 2018 20:12

Rätten till sina egna känslor. Den har väll alla,,, eller? Vad gör man när det känns som ens känslor hela tiden blir en sekundär fråga? När rätten till dem trillat mellan stolarna mellan olika myndigheter fler gånger när jag kan räkna. När ens magkä...

Av jag-bara - 22 februari 2018 18:09

Alla gör vi olika resor under livets gång. En del verkar ha de enklare och en del tuffare. En del resor verkar räknas mer än andra,,, Min resa har varit krokig, tung och svår. Och den är inte ens slut. Jag är inte framme. Men den sätter djupa spår ...

Av jag-bara - 6 januari 2018 21:54

Jag saknar min magkänsla P spelade bort, mer än pengarna som försvann. Jag hatar saknaden av säkerhet, mer än kontona han tömde. Jag avskyr mistron han sått i mig, mer än förlusterna han gav mig. Jag önskar hjärnspökena han skapat försvann, mer...

Av jag-bara - 22 december 2017 18:06

     De där serifigurerna man skrattade åt när man ar liten, som sprag och sprang och inte insåg de plötsligt srungit ut för ett stup. Benen fortsatte gå och kroppen rörde sig frammåt. Inte förrens de tittade ner, insåg de befann sig i luften, trilla...

Av jag-bara - 30 november 2017 23:02

Oberörd Jag har stått mitt i en tornado av kaos och sett hela mitt liv slås i spillror. Ändå förväntas jag vara oberörd inför skadorna. Opartisk. Mitt inre slets i tusen bitar och vändes ut och in. Ändå förväntad jag agera opartisk inför hur det ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se