Tankar som ofta får genom mitt huvud, som är svåra att bli av med. Sånna tankar som är helt onödiga, för de kommer aldrig få nått svar.
När viste han att det var för sent att försöka rädda något? Viste han det när vi prata om att skaffa barn? Var det därför han ville skaffa barn, för att ha en hållhake på mig?
Hur länge hade han haft koll på att skulderna han skaffat sig blivit för stora? Var det redan året innan allt sprack, när han ofta brukade "bli av" med sitt visa kort, så de flesta inköp och betalningar hamnade på mig?
När förstod han att allt var kört, trotts att han fortsatte manipulera världen så jag inte skulle förstå, inte förens allt var för sent. Förens han hunnit fly fältet och lämnat oss i kaoset han skapat? Var det när han fejkade ett anfall och hamnade i ambulans till akuten (misstänkt hjärtinfarkt) där de konstaterade att absolut ingenting var fel. Var det egentligen en ångestattak över vad som höll på att ske?
Sånt som är onödigt att fundera på, för jag kommer aldrig få några svar. Och även om jag fått svar av honom på dessa frågor, hade jag inte litar på dem ändå.
Ändå håller det ibland mig vaken på natten. Som att hjärnan letar pusselbitar för att få ihop en tydligare bild av vad som egentligen hände, hur allt gick till på riktigt. Onödig energi, men ändå,,,,
I natt var en sådan natt. Det gjorde att jag försov mig till jobbet på morgonen. Första tanken när jag vakna var att bli hemma, bli kvar under täcket med mina funderingar. Sen skrek hela min kropp nej. Han har förstört tillfälligt många av våra dagar, tänker inte låta en ändå till försvinna pga honom. Så gick upp , skynda mig iväg checkade in 6 minuter försent. Inte hela världen. Resten av dagen jobbade jag, och njöt av känslan av att inte låtit honom ta ännu en dag från mitt liv.