Det har gått lång tid nu. Livet har blivit vardag igen. En lite stökig sådan, fast så har nog de flesta det, av olika anledningar. Minnen och känslor bleknar, försvinner inte, men bleknar. Skönt.
Men ibland verkar andra än jag har behovet av att blåsa liv i katastrofen. Som att det inte var illa nog det som hände och blev, det ska i efterhand läggas till detaljer som gör det ännu lite värre. Tveksamma detaljer som inte går att styrka. Det stör mig. Varför? Och värst är dem som indikerar att de hela tiden, långt innan bubblan sprack, viste något var galet från början. Varför sa dom inte det då, om de nu verkligen vetat något? Varför stå tyst bredvid och låta någon nära göra ett misstag och spela man är glad för dens skull?
Men jag köper det nog inte. Men kanske måste en del göra så. Säga de viste nått som var fel från början för att bevisa att de själva vet bättre, att de aldrig skulle gå på en sån nit, inte kunna bli lurade. Kanske måste de slänga lite " in your face" för att få historien mer hanterbar. Att det var jag som var den mest oförstående i världen och det skulle aldrig kunna hända dem. Det är i alla fall min teori. För annars är det ju helt vansinnigt.
Det var inte bara jag som gick igenom den där krisen. Jag hade vänner, familj och bekanta som gick igenom den parallellt med mig. Jag fattar att alla hanterar det olika. För en del var det släppt så fort jag fick nytt boende. För en del tog det längre tid, och för en del blev det för mycket och de försvann ut ur bilden helt. Det är okej. Jag fattar det. Jag har lättare för att förstå de som inte klarade att prata om det när det hände, än de som flera år efter vill blåsa upp det lite lite till.
Det börjar bli länge sen det hände nu. Det börjar bli en parentes i livet. Vill gärna hålla den där. Det var jobbigt nog då. Jag lovar. Jag behöver inte få det skrivet i pannan på nytt att allt var en bluff. Jag har fullt upp med min stökiga vardag.