Jag är väldigt ärlig med vad som hänt, hur jag tagit mig igenom det. Jag är medveten om att jag gått igenom en kris, haft kris/chok reaktioner på situationen som varit. Jag skäms inte för det det minsta, för det var inte mitt fel, inte mitt verk.
Att visa känslor i en kris är enligt mig gannska sunt. Även kaoskänslorna måste ut. Ibland blir man inte så logisk och rationel i sådana läge, men det är okej. Det står jag för. Så länge man tar sig förbi och framåt, lever ut och lägger bakom sig så är det okej.
Klart det har satt spår. Eller kanske inte spår, utan mer skapat ömma punkter. Punkter som jag vill bygga broar över för att slippa behöva trycka på. Så jag har försökt vara förebyggande för att inte de ömma punkterna ska kunna få mig på fall igen. Vänt mig till de jag trott kunde stötta upp och hjälpa mig stabilisera. Tagit mitt ansvar för var vi står.
Så fel det blev
Jag blev dömd, inte bedömd. Satt i ett fack för "hur det vanligen är". Mina ord är tagna ur sitt sammanhang och bildar skeva meningar, målar en sned bild av min tillvaro. Som att inte verkligheten kan vara tuff nog.
Jag är gärna ärlig med hur tufft det va. Men min krisreaktion är dåtid, historia, inte ett permanent tillstånd. Jag står gärna för att jag var knäckt då, och stolt över att jag är stark nu.
Så fel det blev
Har trott det varit bra att vara tydlig med vad man vill inte ska kunna hända för att få rätt stöd. Istället vändes det mot mig. Som att det har hänt.
Men det löser sig. För inget av det är sant. Kommer slå hål på alla orättvisa antagande, ändra den sneda bilden till en sann verklighet. Med alla mina fel och brister uppradade, för jag har inga problem att stå för dem, men det måste vara RÄTT fel och brister.
Jag undrar hur många som kunnat gå igenom vad jag gjorde, utan en reaktion. Jag undrar hur många föräldrar som kunnat oroa sig för sina barn, utan att visa känslor. Hur många som skulle kunna få hela sitt liv, psykiskt, fysiskt och materielt fråntaget dem, under loppet av 2 månader, utan att få en chock. Jag undrar om nån kunnat det. Och om det finns de som klarat det, är inte det mer "fel" än att visa känslor.
Det är tur bedömningen är fel. Annars kanske deta blivit ännu en öm punkt. Nu blir det bara ett litet hinder i vägen jag kommer jämna med marken men den styrka ni tydligen missat jag har.
Har haft svårt att säga det om mig själv innan, men nu vet jag
Jag är stark, och jäkligt stolt över vad jag vet jag klarar.
Så det så!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Snipp snapp snut Så var denna saga slut. Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia. Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan. Ingenting har ändrats, ändå har a...

Jag finns alltid där, och alla vet det. Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det. För tillgänglig kanske. Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer J...

Hur ska man orka det man inte orkar? Hur ska man klara det man inte klarar? Hur ska man kunna det man inte kan? Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,, När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tuse...

Ibland faller jag handlöst bakåt. In i gammla mönster, in i gammla tankar. Trasslar in mig i mina urvuxna idéer. Ligger raklång och undrar vad som hände. Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit? Det är svårt att resa sig igen. För varje gång ...

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt ham...