Jag undrar
När förstod du hur att allt skulle raseras och inte kunna räddas, var det före eller efter vi bestämde att skaffa barn?
Den där gången vi planerade hur vi skulle bygga om nedervåningen, viste du då det nog aldrig skulle hända?
Och när förstod du att du skulle bli avslöjad, var det före eller efter du skaffade jobb i Norge? Hade du redan skaffat det när du börja prata med mig om det?
Jag undrar
Hur du kunde sitta på banken och ljuga dig blå inför dem och dessutom nästan få mina föräldrar att skriva på ett jätte lån för att lösa dina skulder? Fick du
nått sorts dåligt samvete då? Eller har du inte förmågan att känna såna känslor?
Hur kunde du tro att du kunde skriva en fullmakt till min pappa på fri tillgång till alla dina bankkonto,så han kunde se alla dina transaktioner, att du fortfarande inte skulle bli avslöjad?
När du ljög och smutskasta din revisor som istort sett är en vän till min mamma och hennes sambo, trodde du att det aldrig skulle uppdagas det bara var lögner?
Jag undrar
Den där gången jag avslöjat en av alla dina lögner och var rasande arg, bara ville vara ifred, och du ljög för våra vänner om varför jag höll mig undan, målade upp en bild av att det var synd om dig. Trodde du verkligen vi aldrig någonsin skulle prata så att den riktiga versionen skulle komma fram?
Eller när du tog på dig jobb hos en av mina närmsta vänner i hela världen, och sen ljög för mig om varför projektet lades ner. Hur tänkte du då? Att vi aldrig skulle diskutera det någonsin, fast du vet vi pratar om allt?
När allt började uppdagas bit för bit, och jag frågade dig rakt ut "är där mer?" Och du sa "nej, nu vet du allt". Sen avslöjades nya katastrofer för var dag, ibland var timme. Varför sa du inte som det var? Lät mig få hela smällen. Varför lät du det bli en utdragen historia där jag själv fick leta upp all info en bit i taget?
Jag undrar
Hur du kunde ljuga för alla de stakars människor som anlitade dig, ta deras pengar, men inte utföra jobben.
Hur du kunde ljuga om din släkt, för din släkt, och medvetet smutskasta dem inför mig, mig inför dem.
Hur kunde du försöka skriva över den ena bilen, som var skuldsatta långt över dess värde, i mitt namn.
Där finns massor mer jag undrar. Små frågor i det stora hela som jag hakar upp mig på. Kanske är de just dom frågorna som på nått sätt bevisar för mig att du inte är fungerar normalt. För normala människor vet och förstår att man inte gör så.
Mest av allt undrar jag om du förstår vidden av hur mycket du skada oss. Om du har förmågan att förstå hur illa du gjorde mig.
Frågor som egentligen inte spelar någon roll.
Frågor jag aldrig kommer att få svar på på.
Jag undrar
Om du ljuger för alla nya människor i ditt liv om vad som hände mellan oss.
Om du fortfarande gärna målar upp dig själv som den det är synd om.
Undrar
Och kommer aldrig att förstå