Alla inlägg den 16 juni 2016

Av jag-bara - 16 juni 2016 18:33

Den där tröttheten som ingen förstår, om de inte upplevt den själv. Som dränerar en totalt, som man inte kan sova sig fri från. En del bara förstår inte, och det känns ibland omöjligt att förklara.
Fysisk trötthet förstår alla. Den är självklar. Jobbar kroppen fysisk blir man trött, behöver återhämtning, villa. Ingen förväntas kunna springa ett maraton utan att ha fått träna upp sig. Ingen tror någon ska ka kunna lyfta de tyngsta vikterna på gymmet, man måste börja med de små och jobba sig uppåt, sakta och lugnt, utan stress. Tar man i för hårt får man ofta höra kommentarer från omgivningen om att ta det lugnare, sänka ribban, akta så man inte skadar sig. Det är naturligtvis så man ska göra.
Men de psykiska utmaningarna ska man fixa utan träning, utan förberedelse, och ofta utan återhämtning under tiden. Kommentarerna är ofta helt annorlunda. Det är bara att bita ihopa och stå ut, du är stark, du fixar deta, det är bara till att fostra så ska du se att det löser sig. Samtidigt ser man hur de drar en lättnadens suck de slipper. Hur de klappar en på axlen och sen vänder sig om och tackar sin lyckliga stjärna det inte är dem. Skönt för dem, nästan ett hån för mig.
Jag har börjat löpträna. Det går sådär helt ärligt, men fortsätter ändå. Har insett jag är mycket bättre (eller lite mindre dålig kanske) på att springa inne på löpand, än ute i naturen. Först fatta jag inte alls. Hur kunde jag klara nästan 3ggr så långt inne jämfört med ute. Frustrerande. Men nu fattar jag. Inne stället jag in på exakt hastighet och motstånd. Jag ser exakt hur långt jag kommit och hur fort och kan välja att öka eller sänka. Ute går jag ut för hårt, börjar o för högt tempo. Kommer inte så långt innan det bara tar stopp. Så gör jag i alla situationer jag inte kan styra och kontrollera. Jag satsar allt och kör så det ryker tills det tar stopp. Problemet är att när när jag springer för fort ber folk mig sakta ner, när jag kämpar med all kaos runt mig ber folk mig fortsätta. Där finns inget motstånd att sänka, ingen fart att dra ner, bara folk som står bredvid och tittar på, som hejar på och andas ut att de slipper. Och när det vid enstaka tillfällen blir lugnt, stilla, har de svårt att förstå jag behöver hämta andan. Men jag är inte född med superkrafter. Jag blir trött som alla andra, fysiskt och mentalt,,har bara inte samma möjligheter till återhämtning som många andra.
Jag önskar ingen den känslan av trötthet som kan komma över en från ingenstans. Den som gör att man inte orkar ta ett steg, eller ens prata. Men jag önskar fler förstod, för man orkar inte ens förklara. Ibland kommer det några timmar, ibland några dagar. Man styr inte, man väljer inte. För hade man kunnat välja hade det inte hänt någon.
"Tänk att du orkar allt deta". Den meningen har jag hört otaliga gånger. Och det finns färdigskrivna svar till den kommentaren. "Ja men det funkar, det brukar lösa sig, inga problem" . Det är vad folk vill höra. För vem vill höra vad man verkligen tänker,,,,,
"Jag orkar inte, har bara inga alternativ".

Skapa flashcards