Jag är en sådan som lätt blir sentimental, nostalgisk , ibland onödigt mycket. Jag samlar minnen i saker, prylar. Som att minnena försvinner ifall sakerna gör det. Så jag har genom åren sparat många saker som blivit svåra att göra av med. För ett tag sedan började jag rensa bort en massa sådana saker. Det gick över förväntan. Mycket onödigt som bara låg, åkte i däckar till tippen. Men en sak blev omöjlig att slänga, min brudklänning.
Inför bröllopet fick jag den uppsydd. Den var precis som jag ville ha den. Vid varje provning tog den mer och mer form tills den växte fram till just min klänning. Så mycket drömmar och förväntningar den bar på redan före bröllopet.
Sen kom dagen det var dax att använda den och jag kände mig så nöjd, kände mig så fin. Trotts allt som hände efter var det en dag/ kväll full av lycka. Jag viste ju inte då att allt bara var en charad. Så jag tyckte det var en dröm som blev sann.
Efteråt syntes spår på dess fåll efter hur roligt jag haft. Lite fläckar där den släppa i marken och golvet under festen. Spår som gav den ännu mer liv och identitet. Den hängdes upp längst in i min garderob, och när jag såg den ibland kunde jag inte låta bli att le över vilka känslor och minnen den gav mig.
Sen kom smällen. Och under tiden ändrades min syn på den helt. Energin i den blev en helt annan. Plötsligt blev den en påminnelse över hur lurad jag blivit. Hur manipulerad han lyckats få mig. Den började göra ont att se, och ändå omöjlig att slänga. Som att känslorna och energin den nu hade var tung som bly och omöjlig att lyfta. I 2,5 år har den legat hopa tryckt i en påse i en hörna av mitt kök. En blå påse. Den har flyttats runt flera gånger när jag damsugit eller tvättat golven. Har sagt flera gånger att jag kommer göra mig av med den när jag är redo, men helt ärligt började den där påsen nästan bli en del av möbleringen. Som att jag var tvungen att hålla kvar vid något som påminner mig om hur långt jag faktiskt kommit. Och för att se det var jag tvungen att ha nått från start rutan. Samtidigt grorde det ont ibland att se den. Att sälja den kändes omöjligt. Ville inte någon annan skulle starta sitt liv tillsammans i den klänningen med så mycket negativt energi.
Så plötsligt kom det perfekta tillfället. Sen länge hade vi varit några stycken som anmält oss till the color run . Som en kul grej. Ta sig runt 5 km och längs vägen slängs det ut färg på en. Är lika galet som det låter, men rätt kul. Man skulle ha så vita kläder i början som möjligt och vara så färgglad när man kom i mål som möjligt. Efter att studerat bilder från föregående år förstod vi att det var lite en grej att springa i tyllkjol. Så vi beställde från nätet och planerade inför loppet, när det slog mig kvällen innan att det kändes som ett perfekt sätt att ge klänningen ett ordentligt avslut. Plötsligt var jag tvärsäker , drog på mig klänningen och drog fram en sax, klippte av den i lagom längd så den skulle gå att röra sig i. Perfekt!
Där var mängder av människor som skulle springa, och majoriteten hade någon form av kul outfit på sig. Det var tyllkjolar, duschmössor, knasiga peruker och massa annat, så att stå där vid starten i en avklippt brudklänning stack inte ut så mycket som det låter. Det var fantastiskt kul. Stämningen på plats var så rolig och så glad att man kunde inte låta bli att ryckas med. Min plan från början var att gå loppet, men fick för mig i sista sekunden och testade att springa det. Och till min stora förvåning lyckades jag springa hela vägen utan att gå. Seger! Jag är i bättre form än jag var innan P. Seger! Jag tog något som varit så stor symbol för all tragedi som hänt och lät den inte bara bli nersprutad med färg, utan hade fantastiskt kul i den. Medaljen jag tog emot i målet står för hur långt jag kommit både fysiskt och psykiskt, längre än jag själv trodde.
Den är fortfarande inte slängd, men av en helt annan anledning. Nu ler jag igen när jag ser den. All negativ energi är borta, och den är igen fylld med skratt och roliga minnen. Den ligger fortfarande i en påse, men nu för att inte färga av sig på annat. Den är kvar för att jag väljer att ha den, inte längre för att jag inte kan slänga den.
Seger,,,,
En liten, men den räknas!