För bra för att vara sant.
Så var det.
När vi träffades kunde jag knappt fatta hur det kunde vara så. Vi tänkte så lika, ville samma saker, resonerade på samma sätt. Synd det bara var ett spel från hans sida.
Vi var så överens om vad vi ville. Vad jag än sa jag önska för framtiden, var det vad han ville också. Vi hade en lång lista av gemensamma mål.
Synd det bara var på riktigt för mig.
Saker som var viktiga för mig, som jag ville ha/göra, visade sig vara precis vad han också ville. Helt otroligt.För bra för att vara sant.
Hur kan man inte falla för det. Att någon ger en precis det man säger man önskar, håller med en i alla ens resonemang och har exakt samma framtidsplan som en själv.
Synd det bara var en illusion han lät skapa. Ett luftslott han lät mig flytta in i och sen övergav.
Allt för att hålla sin egen fasad uppe. För att lyckas dölja sin verklighet för omvärlden. För att ta sitt dubbel liv och missbruk till nya nivåer, lät han mig får vara en bricka i sitt sjuka spel. Jag trodde vi tillsammans hade huvudrollen i vår värld. Synd det bara var ett spel. Nu vet jag att jag bara hade en biroll i hans snedvridna värld. Allt för att hålla sin image. För att fortsätta kunna duppera sin omgivning. Och utan att veta det spelade jag rollen perfekt. För perfekt.
Synd det var verklighet för mig. Att jag trodde på det.
Men aldrig mer. Aldrig mer något annat än huvudrollen i mitt eget liv. Aldrig mer låta någon använda min tillvaro för att rädda sin egen. Det svåra är att veta var gränsen går, att våga lita på sitt omdöme igen. Som att jag byggt en så kraftig mur runt min värld för att stänga ute det jag inte vill ha där. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna öppna den lite, släppa in lagom mycket, utan att den rasar helt igen och jag hamnar under ytan igen. Svår balansgång, som nog kommer ta tid. Men det får det göra.
Det började för bra för att vara sant, och slutade i så stor kattastrof, att en del knappt tror det är sant.
I fortsättningen tror jag lagom är bäst.