Det är svårt att vara objektiv och opartisk ibland. Att tvingas se saker ur ett perspektiv lite från sidan. Inte blanda in sina egna känslor, tankar och önskningar. Vad är rätt? Vad är juridiskt rätt? Moraliskt rätt? Känslomässigt rätt? Hur ska man veta?
Umgängesrätt, vems rätt är den? Är det hennes behov i focus, så behöver hon inte det just nu. Hon har inget behov av att träffa någon som i nuläget är en främling,,, eller?
Argumenterar med mig själv, mot mig själv, om mig själv. Så klart har hon rätt till båda, men båda har även skyldigheter jämtemot henne. Jag gör, och har gjort, mer än min beskärda del av ansvaret. Vad har han gjort? Hade det gett henne nånting i dagsläget, eller bara gagna hans behov? För jag vägrar låta henne vara nån sorts "ego bosst trofé" åt honom.
Det kommer ju att komma, så klart, självklart. Men är det inte hennes behov I centrum som är viktigast? Att om något ska tillföras i hennes liv så är det för att det kan ge henne nått positivt, berika henne, utveckla henne. Bör det inte finnas krav på någon som vill ta ett steg in i en liten litens liv? Det tycker jag.
Svåra frågor, många funderingar, tankar, vänder ut och in på mig själv. Hur ska jag som blev hårdast drabbad hålla mig objektiv? Men jag gör mitt bästa och hoppas liten kommer förstå varför jag väntade.
För att jag är rädd om dig.
För att jag gör det jag tror du mår bäst av.
För att jag älskar dig.