Fick höra något häromdagen som fick mig att reagera. Eller rättare sagt, jag ville reagera. Men ni som känner mig vet att ibland tar det galet lång tid innan den där reaktionen kommer. Jag blir ibland ställd i situationen, blir irreterad men säger inget just då. Måste grubbla lite. Älter det med mig själv. Och sen plötsligt vet jag vad jag borde svarat,,,, Men då är det lite sent. Så nu kommer det här istället, för någonstans måste jag få ur mig det.
En eftermiddag i stan. Träffar på en vän jag känner lite grann. Egentligen ingen nära vän eller så, mer en kompis kompis. Men vi börjar prata, sätter oss på ett café och pratar om allt möjligt. Jätte trevligt. Vi kommer så småningom in på mitt liv, allt som hänt. Det gör mig inget att hon frågar om det. Jag är stolt över var jag idag står, trotts all kaos som varit. Hon berättar hon läst min blogg, att hon tänkt så mycket på oss. Sen kommer det som gjorde mig ställd.
-Det måste vara hemskt att ens barn ska behöva uppleva nått sånt som man råkat ställa till med! Det måste kännas som ett jätte misslyckande som mamma att utsätta sina barn för det. Att de ska behöva se sin mamma ledsen och uppleva den tiden måste kännas jätte pinsamt.
- Hmmm,,, nja kanske inte riktigt så,,,,
- Men det måste det ju! Det är ju inte meningen barn ska behöva va med om nått sånt. Nä jag förstår om du tycker det är jobbigt vad du blivit tvungen att låta dem vara med om deta.
- Absolut jobbigt men kanske inte så direkt.

Nu önskar jag jag svarat annorlunda. Så här kommer det. Ja det kändes jobbigt att mina tjejer fick uppleva deta, men känner mig inte alls misslyckad. De har sett att man kan bli av med allt man tror är viktigt, och ändå klara sig. De har sett mig ledsen och förtvivlad, och de har sett mig ta mig igenom de känslorna och bli glad och må bra igen. De vet nu att det inte är katastrof att bli ledsen, tvärt om, det är viktigt att släppa ut känslorna så man kan gå vidare. De har lärt sig att livet kan vända snabbt. Att det inte alltid blir som man plannerat. Men också att det faktiskt kan bli bra ändå, till och med bättre! De har fått uppleva en mamma som inte ger upp utan kämpar för att hålla ihop familjen i en kris, som inte acceptera att vi splittrades. De har lärt sig uppskatta bra dagar, för de vet hur dåliga käns. Så klart jag önskar de sluppit allt deta. Men det kan jag inte ta bort. Men jag är stolt över att jag kunnat visa dem att det går att ta sig igenom kriser, hur svårt det än kan verka. Och jag hoppas de bär med sig den känslan genom livet, att det är alltid värt att kämpa för de man älskar. De har sett mig be folk om hjälp, och att folk ställt upp och funnits där. Med stora och små saker. Så de vet att vi har folk omkring oss som stöttar oss. Att det är okej att be om hjälp, och att fler än man tror faktiskt vill hjälpa. Det har sett hur viktigt det är att vara rädd om sina vänner, för en dag kan man verkligen, verkligen behöva att de finns där.
Det skulle jag ha svarat.
Jag vet du kommer läsa deta, så nu vet du mitt riktiga svar. Bättre sent än aldrig liksom. Jag önskar ingen gå igenom allt jag gjort. Men när jag tittar bakåt och funderar på om jag gjort vad jag kunnat för att mina barn ska ha det så bra det går, så är jag tvärsäker. Jag gjorde allt jag kunde för dem, och jag vet att de vet det!