Jag har börjat plugga. Hastigt och lustigt fick jag för mig att söka till utbildning och kom in. De flesta runt mig har tyckt det är kul och kommit med positiva kommentarer. Men en del har varit negativa. Du som redan har så mycket? Ska du verkligen ta på dig mer? Är det verkligen lämpligt? Borde du egentligen göra deta? Ja, det borde jag faktiskt.

    För länge sedn( i ett annat liv käns det som) var jag på en föreläsning om ledarskap. Han som höll det drog en paralell som fastnat i mit huvud. Han sa att precic som de på flygplan instuerar att vid en nödsituation ska man ta på sin egen syrgasmask först, innan man hjälper andra, precis så ska man tänka i livet. Vid en kris måste man se till att hålla ihop själv först, annars är man ingen nytta för sin omgivning. Deta har jag tänkt massa gånger. När allt var kaos och det kändes som livet rasade gjorde jag en del grejer andra hade svårt att förstå. Jag blunda för deras oförstående och mummlade "syre till mig själv först.

    I över två år har mitt liv handlat om att finnas till för alla andra. Att lyckas reda ut problem någon annan skapat, som någon annan satt mig i. Jag har fått kämpa med konsekvenserna av någon annans missbruk. Orättvisan finns det inte ord för, så jag ska inte ens försöka beskriva det. Det fanns inte utrymme för mig själv någonstans.

     Att plugga handlar bara om mig. Det blir säkert stressigt, men det är stress jag själv valt. Det är stor skilnad. Att reda ut andras stress, eller sin egen. Helt säkert kommer det bli tufft. Men det är är konsekvensen av mitt eget val, inte någon annans. Stor stor skillnad. Kan nästan se fram emot att känna av stressen från något som för en gångs skull är mitt eget "fel". Svårt att föklara, men det ger mig en känsla av att jag åter igen är i kontroll över mitt eget liv. Att göra något bara för min egen skul, för att jag vill, för att jag kan.

    Jag vill ha nya referenspunkter i mitt liv. Vill inte att allt ska handla om tiden före eller efter huset, före och efter P.  Kanske om ett par år tänker jag automatiskt tillbaka på före och efter jag pluggade? Kanske öppnar deta möjligheter som jag annars stått utan.

    Deta är mitt sätt att ge mig själv syre. Att utveckla mig själv. Att lägga tid på något som bara är för mig. Mitt mål är så klart att lyckas. Men även om jag skulle misslyckas så är det mitt misslyckande, pga mig själv. Och även det hade på någotvis varit en seger. Att skapa mina egna konsekvenser.

    Fast jag ska klara det! Det ska gå, bara för att jag kan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Snipp snapp snut Så var denna saga slut. Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia. Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan. Ingenting har ändrats, ändå har a...

Jag finns alltid där, och alla vet det. Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det. För tillgänglig kanske. Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer J...

Hur ska man orka det man inte orkar? Hur ska man klara det man inte klarar? Hur ska man kunna det man inte kan? Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,, När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tuse...

Ibland faller jag handlöst bakåt. In i gammla mönster, in i gammla tankar. Trasslar in mig i mina urvuxna idéer. Ligger raklång och undrar vad som hände. Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit? Det är svårt att resa sig igen. För varje gång ...

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt ham...