Jag har inget att dölja. Mitt liv är inte hemligt, varken före, under eller efter min tid med dig. Jag skriver inget som inte är sant, som inte hände. Så jag har inget att skämmas för eller försöka undanhålla. Varje ord är en sanning, min sanning, från mitt håll, jag bara,,,,,
I tio minuter hade du insyn i min värld. Oinbjuden. Du valde att ta ett steg in utan att fråga.
Det är inte vad du sett som stör mig. Inte vad du fick tillgång till under en kort stund. Det är din attityd som skrämmer mig. Din oförståelse för att jag inte vill ha dig nära. Din spelade oförståelse. För vist är den spelad? Inte kan du på allvar tro jag vill ha dig i närheten? Inte kan du väll tro jag skulle vilja ge dig tillgång till min vardag? Eller har du spelat din roll som offer så länge och så bra, att du tappat greppet om vad som är sanning och vad som är lögn?
Det du sett hade du säkert kunnat hitta ändå om du ansträngt dig lite. Så ingen större skada sked där. Men tanken på att du inte har förstånd till att respektera mitt liv ger mig obehag. Som att det skulle vara helt naturligt att du var en del av min värld jag skapat idag.
Vet inte vad som är mest skrämmande. Om du förstår, men väljer att ignorera det. Eller om du inte förstår,,,,
Jag har inget att dölja, och tänker inte börja nu. Tänker fortsätta dela med mig med mina vänner och där jag själv väljer,och låter folk vara välkomna.
I tio minuter följde du mig på instagram. Hoppas du njöt de tio minuterna för du får inte fler. Den är till för mina vänner.
Du är inte min vän.
Du är inte välkommen.