För två år sedan låg du fortfarande i min mage. Helt ovetandes om det kaos som pågick runt oss. Det var tryggast att ha dig där. Så länge du var kvar där kunde ingen ta dig ifrån mig, inte diskutera fosterhems placeringar om jag inte hittade ny bostad. Inte dra i vårdnadstvister. Så länge du var kvar var du trygg, och jag med. En del av mig önskade du kunde vara där hur länge som helst. Samtidigt var jag totalt orörlig fysik av det, och det var påfrestande. Kluven, orolig, vad skulle hända, och när,,,?
Men du hade bråttom. Kanske kände du på dig hur desperat jag och dina systrar behövde något att le åt, något som handla om framtiden och att det fanns en. Du kom en månad för tidigt, och ändå nu i efterhand känns det som du kom precis i tid. Snabbt gick det. Du kom nästan i bilen påväg in som min stackars svåger körde i raket fart. Men in kom vi, och ut kom du. Minst men störst. Du utmärkte dig direkt på neonatal med att vara största bebisen där. Vi blev liggande där ett par dagar. Så många tankar som slog volter i mig då. Vad händer nu? Kommer allt att ordna sig? Kommer något att ordna sig? Ovissheten låg som en mörk skugga över hela situationen. Att ligga på en avdelning med "vanliga" nyblivna föräldrar gjorde inte saken bättre. Led av att höra deras planer för vad de skulle göra när de kom hem. Hur de skulle inreda barnkammare. Jag hade ju också haft sådana planer. Men rummet som varit tänkt till det var nu tillfälligt möblerat som kontor inför visningar. Min lilla skulle aldrig få sin barkammre. Hennes chans till det hade någon annan spelat bort.
Men tillvaron rullade på. Vi fortsatte vår kamp och nu var hon med i den. Hon spred så mycket glädje i vår annars jobbiga vardag. Hon gav oss ett nytt focus som varit svårt att hitta tidigare. Det var bra för oss alla att uppleva det kom nya saker i livet. Allt bestod inte bara av att saker försvann. Det kommer nytt liv, sötaste lite kom. Hon påminde oss om att deta inte var slutet, för deta var ju hennes första början. Om något så var det en omstart för oss andra. En jobbig sådan, men definitivt inget slut.
Under dessa två år har så mycket hänt, mycket till det bättre. Du fick inte barnkammaren som var tänkt, men jag är säker på att du har det bättre i din nuvarande. Ovetandes om att livet kunde sett anorlunda ut, tar du världen med storm från precis där du är. Du har ingen aning om allt som hänt och ibland har din livsglädje varit vår räddning. Den har smittat av sig och gett oss kraft.
Idag har vi firat dig. Jag och dina systrar som du avgudar. I vårt hem. Med presenter och tårta som vilket barn som hellst. Som om det var så här det var meningen det skulle vara.
Men inom mig firar jag även så många andra segrar. Att alla de orosmoln som fanns när du kom är borta. Att vi klarade det. Att jag nu vet hur allt gick, och att det gick. Så grattis älskade unge. På två år har du redan gett din omgivning så mycket positivt så det hade räckt en livstid.