De senaste två åren av mitt liv har varit som en lång kedja av händelser som hänger ihopa. Varje länk i kedjan står för olika katastrofalt stressade situationer som jag tvungen att ta mig igenom. Få huset i säljare skick, få det sålt, hitta nytt boende, barnen, litens födelse,,,,. Alla bitar som måste falla på plats, så nästa länk i kedjan kunnat påbörjats, och det har gått fort mellan dem. Där den ena länken slutar tar den andra vid. Utan paus, utan återhämtning. Utan att känna för mycket och utan att hinna titta för mycket bakåt. Har bara rusat framåt och hoppats det skulle hålla hela vägen i mål.
Vi är inte i mål helt än, men allt är inte lika akut längre. Länkarna börjar bli längre, takten är mycket långsammare. Det är på gott och ont det där. Nu hinner jag med att snegla bakåt. Det gör att känslorna och tröttheten hinner i fatt mig. Hinner i fatt och knockar mig. Vist blir jag lite lite stolt när jag tänker på hur mycket jag klarat, hur långt jag har kommit sen den dagen allt rasade. Men även helt matt i huvudet när blir tydligt för mig vilken vansinnesfärd i livet vi gjort, jag och barnen. Fortfarande finns inte tid för återhämtning, stressen fortsätter. I andra former men den är ständigt där. Fortfarande inga avbrott i kedjan som ger mig möjlighet att ladda energi.
Känslan av att allt står och faller med mig. Min ork måste räcka. Faller jag, så faller allt.
Möter en kollega på jobb idag som vänder sig om och säger " Du, håll huvudet högt. Låt inte deta få dig att duka under" till min förvåning släppte tyngden en liten stund och jag kände mig bara stark. Härlig känsla! Tänk att det kan påverka en så mycket, så positivt att känna att folk runt en tror på en, hejar på en och stöttar. Det får en att känna att det är möjligt. Att det är tufft, men det går.
Jag ska ända fram i mål! Min ork ska räcka, hela vägen dit.