Ibland undrar jag hur han tänkte när han ljög sig själv in i en återvändsgränd. Saker som han ju måste ha förstått en dag skulle komma fram. Jag undrar hur han resonerade när han sa uppenbara lögner, onödiga lögner, saker som bara var en tidsfråga innan de skulle bli kollade och genomskådade. Hur tänkte han, hur vågade han?
Som bilen som inte var en gåva utan köpt på skyhöga lån. Hur tänker man när man upprepar gång på gång "det var en gåva" när jag står och viftar med räkningen i handen? Eller kvinnan som skulle dött när han var yngre som aldrig funnits. Hur kan man måla upp en hel historia runt det när jag hade tillgång till att fråga andra om hon verkligen funnits?
Den där gången han satt på banken och lovade att där inte fanns fler skulder, att han redovisat allt, och sen gav min pappa fullmakt till att ha tillgång till alla hans konto, så vi kunde se svart på vitt att det fanns massor mer. Han satt även på banken och berättade hur han blev lurad av sin revisor på pengar, hur hon vägrade betala hans fakturor. Min pappa ville följa med och prata med henne och P sa ja till det. Även om han viste det var han själv som lurade revisorn, som drev med henne, och att min pappa skulle få veta allt om han följde med dit. Hur vågade han då säga ja? Min pappa följde aldrig med, synd,,,,
Den där gången han ljög till sin vän om att jag behandla honom så illa där hemma och hjälpte inte till med något. Han fick sköta allt. Både mina barn och hemmet och jobb. Själv låg jag och vilade. Hans vän var vansinigt på mig och tyckte jag var för djävlig. Tills vi pratat om det nu efter. Nu vet han att historien var helt annorlunda, och att grunden till historien var P som hade suspekta kontakter på nätet. Så lätt det hela kunde avslöjats, ändå vågade han.
Och alla kunder han lurat. Hur tänkte han där? Att de bara skulle glömma höra av sig om alla pengar de betalt honom, att de inte skulle försöka nå honom? Kan han verkligen trott det? Jag har så svårt att förstå. En av hans kunder hade ju gemensamma vänner med oss. Som P svartmålade den stakars kund till dessa vänner. Och vi köpte det. Men det kunde ju ha avslöjats om han haft otur.
Hans revisor är är även revisor till min mammas sambo. Alla fruktansvärda historier han berättade om den stackars kvinna. Han fick oss alla att tro hon blivit fullständigt tokig. Ändå träffade min mamma och hennes sambo henne med jämna mellanrum. Träffa henne, pratade med henne. Men P fick oss att tro nått helt annat. Att han våga ljuga om henne, som näst intill är en vän till familjen.
Alla mindre saker, allergier som han hade, men inte alltid. Folk han sa han kände, som inte hade en aning om vem han var. Den gången han ringde ambulans till sig själv och sa han inte kunde andas. Döds sjuk var han, men blev friskförklarad på akuten. Har aldrig träffat en person som söker så mycket sjukdomar i sin kropp.
När han sa bilarna var bisiktigade och klara, trotts de inte blivit de på flera år. Hur vågade han ljuga om det. Kunde ju uppdagats när som,,,,
Hur vågade han ljuga så mycket om sin syster och mamma. Hur kunde han vara så säker på att jag aldrig skulle ifrågasätta till dem rakt ut.
Den där kvällen jag trodde jag hade hela bilden klar av vad som hänt, frågar honom om där finns något mer, minsta lilla, och svaret är nej. Dagen efter berättar min pappa att han betalt massa pengar för sex på nätet. Han viste ju jag skulle få veta, och ändå,,,
Eller i början när det började uppdagas, och han påstod jag viste allt, min syster berättar i telefon att huset kommer försvinna när han timmen innan sagt allt var lugnt, inget skulle hända. Trodde han verkligen min egen familj innan skulle berätta för mig?
Det gör mig förvirrad ibland att han vågade ljuga så mycket, med så stora risker. Det gör mig osäker och misstänksam. Gör alla så? Är det jag som är lättlurad? Hur ska jag veta? Om jag inte kan avslöja någon som ljuger med så stora risker att bli avslöjad, hur ska jag då kunna se om någon ljuger som kör med "bättre lögner".
Är det konstigt jag är försiktig.
Är det underligt jag har svårt att lita på någon.
Är det förvånande att jag inte alltid vågar lita på min egen känsla.
Ibland undrar jag hur han vågade.
Varje dag undrar jag hur han kunde.
Vem gör så här mot någon?

 

Helena Wramfors

30 januari 2015 12:48

Ledsen att du fått vara med om detta, så hemskt!!! Finns inte ord för det!
Ett ord som är säkert om honom är iaf MYTOMAN!!!

Kram Helena W

jag-bara

30 januari 2015 13:19

Tack! Värmer mer än du anar

 

Caroline

25 maj 2015 15:22

Visst är det hemskt när man känner sig så grundlurad och riktigt jävla korkad?
Jag är tacksam för din blogg, för att du, liksom jag valt att dela med dig.
Det är ändå en tröst att veta att fler har upplevt samma sak.
Att man inte är ensam om att känna sig så dum som man gjort.
Och det blir lite mindre pinsamt att man hamnat i den konstiga sitsen där man aldrig trott att man skulle hamna.

Din beskrivning av hur du ser för ditt inre att han går ifrån ett hus som faller ner i huvudet på er som blir kvar är så målande och precis så kände jag det. Fast jag hittade inga passande ord.
Tack för din blogg.
Även om våra situationer på många sätt skiljer sig så finns de gemensamma nämnarna där, och det är skönt att inte känna sig så ensam.
Kram på dig och lycka till med allt!

http://carolz.bloggplatsen.se

jag-bara

24 juni 2015 23:16

Tack vännen. Vad glad jag blir att det jag skriver är till någon nytta för någon.
Ja det är lätt att känna sig mycket ensam och vilse när allt rasar samman. Men tror egentligen det finns många många fler i liknande situationer. Det är nog bara inte alla som väljer att dela det öppet. Alla bearbetar ju olika.
Lycka till själv! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Snipp snapp snut Så var denna saga slut. Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia. Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan. Ingenting har ändrats, ändå har a...

Jag finns alltid där, och alla vet det. Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det. För tillgänglig kanske. Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer J...

Hur ska man orka det man inte orkar? Hur ska man klara det man inte klarar? Hur ska man kunna det man inte kan? Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,, När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tuse...

Ibland faller jag handlöst bakåt. In i gammla mönster, in i gammla tankar. Trasslar in mig i mina urvuxna idéer. Ligger raklång och undrar vad som hände. Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit? Det är svårt att resa sig igen. För varje gång ...

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt ham...