2014.
Året som varit som en evig berg och dalbana in i sista minuten. Året som kastat oss mellan hopp och förtvivlan, mellan skräck och förtjusning.
Första året ensam tillsammans, i ny familje konstellation, nytt hem, ny tillvaro.
Då jag lärt mig hur mycket jag kan, så lite jag inte kan. Hur stark jag egentligen är när jag känner mig som svagast.

Jag har vägrat vara ett offer,
vågat vara ett offer.
Vågat bett om hjälp och sett hur mycket vilja det finns att hjälpa.
Lärt mig hur många som finns runt oss, fler än jag kunnat ana.

Har slitit hårdare än de flesta kan tänka sig. Har slagits hårdare än många någonsin behöver. Har lärt mig att avslag är till för att överklagas, ett nej är starten på en förhandling, och att ifrågasätta varje beslut någon gör som påverkar vår tillvaro.

Har njutit av de små sakerna som gör skilnad. Har blivit överväldigad av människors gonorositet. Har upplevt fantastiska möten som givit mig mer positiv energi än något jag upplevt förut.

Ett år av mycket oro, stress, och osäkerhet. Men även fantastiska stunder av lycka, stolthet och kärlek.
Några av de största hinderna ligger bakom oss.
Några av våra bästa stunder i livet ligger framför oss.

Jag har haft så mycket roligare än Du vet.
Jag mår så mycket bättre än Du anar.
Är så mycket starkare, så mycket gladare och så mycket stoltare än Du någonsin kan förstå.

Ett tung år jag aldrig skulle vilja vara utan. Året vi började läka.
Då vi började andas.
Då vi började tro.

Året vi tydligt såg konsekvenserna av vad Du gjort mot oss.
När vi tillsammans la grunden för vårt nya liv.
Sötaste liten första år.
Året vi inte vill vara utan. Men andas ut för att det är över.