I morgon är det den 26e november. En datum som sätter fart på många hjärnspöken som i mitt huvud. Och inte många snälla spöken. Länge var det en datum som stod för tur, lycka, framtid, starten på något nytt. Nystart blev det, men åt helt fel håll liksom.

    För 4 år sedan var stod den 26e november för dagen vi flyttade in i vårt hus. En dröm som gick i uppfyllelse för mig. Vi skulle flytta ihop, bli sambo. Flytta in i villan jag älskade. Så många framtidsplaner, drömmar och mål som låg och väntad. Hade haft en del tuffa perioder bakom mig och det kändes som jag i flytten skulle vända blad, bort med det gammla in med det nya. En ny, enklare framtid väntade mig, väntade oss och jag kunde knappt bärga mig. Jag var så ivrig och redo att starta vårt nya liv med min nya stora familj.

     För 3 år sedan stod datumen för dagen vi gifte oss. Planneringen och förberedelsen hade pågått i månader. Deta var vad jag trodde en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag hade min drömklänning, finaste brudbuketten någonsin. Mina flickor var de vackraste brudnäbbar. Allt var som jag ville ha det, som jag önskat. Vi hade den roligaste festen, galet många skratt och fantastiska minnen. Jag var så lycklig den dagen och såg framför mig  hur jag skulle minnas den resten av mitt liv och le. Jag minns den, men ler gör jag inte. Jg förbannar mer att jag trott det var på riktigt.

     För 2 år sedan firade vi vår första bröllopsdag. Vi var ute på en fin dyr resturang och åt middag på kvällen. Jag var i sjunde himmlen. Vi firade inte bara första bröllopsdagen utan även det lilla pyret som precis börjat växa i mig. Vi hade fått beskedet någon vecka tidigare bara. Vi pratade ovh skrattade åt hur det skulle bli den dagen liten kom till världen. Fntiserade, längtade, plannerade. Tanken var att gå på bio efter. Men jag minns att jag gick toaleren och upptäckte att jag blödde. Oroliga och stressade blev det ett akut besök på kk istället där det tillslut konstaterades att det inte var missfall, att desåg bra ut. Vi avslutade kvällen hemma i lugn och ro istället. Lättade, glada, förväntansfulla.

      För 1 år sedan satt jag i mitt nya hem. Stressad, trasig, orolig. Utan allt som funnits, allt jag trott fanns. Splittrad inför framtiden. Rädd för att inte orka. Rädd för att inte veta vad det var jag skulle behöva orka. Det var en ny början i livet igen. En början med en katastrofal start. Jag mådde illa den dagen. Den dagen symboliserar så mycket falska förhoppningar, så mycket tragedi.

     I morgon är det dax igen. I ett par veckor har jag tänkt jag bara ska låta det vara utan att fundera på det. Ta det som det kommer. Såg jag var ledig från jobb den dagen. Försökte lägga upp en plan för att ta det lugnt ocg gå igenom dagen utan att det blev jobbigt. Men ju närmare jag kommit desto mer stressad har jag blivit. Det har liksom knutit sig mer och mer. Så för ett par dagar sedan gick jag in till min chef och bad henne sälla låta mig jobba den dagen. Låt mig vara på min arbetsplats där jag måste vara närvarande i nuet och inte kommer ha tid att gräva i vad som varit. Vara runt folk som förväntar sig att jag ska prestera något, så jag kan inte bara stänga ner och fundera för mycket. Jag behöver kravet att vara här och nu just imorgon. Var bättre att lyckas på det än på mitt jobb. Hon gav mig ett pass och jag har aldrig varit gladare åt att jobba extra. Jag hoppas det kommer ett år när jag inte längre minns vad jag gjorde år för år just den datumen, när den bleknar och blir en datum i mängden. Men just nu är jag inte där mentalt. Så långt har jag inte bearbetat det hela än.

        Så imorgon säger jag god morgon till mina hjärnspöken, accepterar att de har en plats i mitt liv tills vidare, och njuter lite extra av att vara på jobb just imorgon.

Snipp snapp snut Så var denna saga slut. Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia. Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan. Ingenting har ändrats, ändå har a...

Jag finns alltid där, och alla vet det. Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det. För tillgänglig kanske. Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer J...

Hur ska man orka det man inte orkar? Hur ska man klara det man inte klarar? Hur ska man kunna det man inte kan? Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,, När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tuse...

Ibland faller jag handlöst bakåt. In i gammla mönster, in i gammla tankar. Trasslar in mig i mina urvuxna idéer. Ligger raklång och undrar vad som hände. Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit? Det är svårt att resa sig igen. För varje gång ...

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt ham...