Om jag börjar tänka på alla konsekvenser P orsakat i mitt liv bubblar känslorna lätt över. Listan hade blivit otroligt lång. Alla sår han gett oss som är svårläkta. De praktiska, att stå bostadslös över en natt, att stå utan mark under fötterna på bara några timmar. Att stå utan ekonomi efter oväntat besök en förmiddag. Att allt runt en som man tror är sitt hem, din trygghet, plötsligt inte tillhör en längre, känslan är obeskrivlig. Och att i dena sits se personen man litat på, förväntat sig en framtid med, delat sitt liv med, framför ens ögon förvandlad till någon annan. Någon man inte vill ha i närheten, som man aldrig skulle släppt in i sitt liv om man kunnat välja. Som dessutom i den mest akuta akuta akuta situationen, där man förlorar allt , väljer att vända ryggen till, rädda sig själv. Känslan är obeskrivlig.

Men konsekvenserna var inte bara de akuta i stunden. Vi fick ny bostad, fick fortsätta bo tillsammans, fick vår nya start. Men den förväntade känslan av lättnad ville inte riktigt infinna sig. Vi trivdes i bostaden, var tacksamma över att vi klarat oss hit, men ändå låg vi sömnlösa på nätterna av stress. Nu kom allt i kapp oss. Vi hade stått mitt i en tornado så länge att även om vinden stillat sig kände vi bara hur allt slet i oss fortfarande. Som att vara åksjuk långt efter en bilfärd, sjösjuk långt efter att man klivit av båten, eller kraftigt jetlagad efter en resa. Sinnena hänger inte helt med, trotts att man förstår något har stillat sig.

Sen fanns det ju en riktig stress också. Plötsligt skulle det formas en normal vardag av vår väldigt onormala situation. Jag hade gått in i en graviditet som nygift husägare, med ekonomisk trygghet, och kom ut ur den som ensamstående tre barnsmamma, compakt livlig boende, och ensam ekonomiskt ansvarig. Kan nog inte bli större kontrast än så. Stressen att stå själv med ansvar för allt var öronbedövande. Vet inte hur många gånger ilska bubblat i mig över tanken "det var inte så här det var tänkt".

Det var ingen olycka som gjorde att våra liv ändrades. Ingen sjukdom, ingen slump, eller opåverkbar katastrof. Det var någon som utsatte oss för beräknat bedrägeri och välvävda lögner tills vi blev av med allt. Hur ska man hinna bearbeta den sanningen, starta ett nytt liv och samtidigt försöka hitta en ny plattform av trygghet? Det skapar en enorm inre stress att försöka. Samtidigt går tiden. Det finns yttre krav i den normala värden som ska uppfyllas. Barnen har skola, läxor, betyg, undertiden som vi står i tornadon. Det ska handlas, tvättas, lagas mat, samtidigt som vi inte vet om vi vågar stå på vår nya plattform eller inte. Det är kalas inbjudningar, middagsbjudningar, shoppingturer, blandat med att vi duckar för nästa katastrof som kanske lurar runt hörnet. Det är känslomässiga berg och dalbanor varje dag, ibland varje timme.

Ibland är det svårt att sätta ord på sina känslor. Ibland skapar jag bilder i huvudet som beskriver situationen bättre än tusen ord skulle gjort. Jag har en bild i huvudet av hur P, när han förstod jag viste vad som hänt, går ut ur huset som genom en tunnel. Hela huset rasar tegelsten för tegelsten ner över mig och tjejerna medans han går oskadd lugnt och sakta ut ur huset genom denna tunnel. Hur förbannad arg och ledsen jag än är, hör han inte mig utan bara fortsätter gå. Han slapp raset, han bara orsakade det. Dena bild har levt inom mig länge. Länge kändes som vi låg kvar platt på marken, väntade på att det skulle rasa färdigt. Oförmögen att göra nått, rädda nått, skydda nått. Känslan är obeskrivlig.