Vi viste vart vi skulle, och vi var jätte nöjda med vart det blev. Ändå levde våra känslor sina egna liv. Vi reagerade olika alla tre under packningen. Ena dottern älskade sitt fönster i sitt rum. Många kvällar hade hon spenderat sittandes i det när hon haft svårt att sova. Nu blev hon vansinigt över att hon inte skulle få behålla det. Humörsvängningar na var inte att leka med. Det gick inte att fasoner om det heller, att hon skulle ju få ett nytt rum, med nytt fönster, hon var bara arg.
Andra dottern blev vansinigt stressad över berget av kartonger. För var låda som packades ökade hennes stress. Hon ville inte ens packa ner en enda grej från sitt rum, tyckte vi kunde slänga allt utom sängen. Tillslut bestämde vi att hon skulle vara mer hemma hos sin pappa så hon slapp vara i det hela tiden. Hennes rum packade jag och S ner en kväll. Vi viste ju hon så småningom skulle vilja ha sina saker.
Själv hade jag svårt att släppa taget om de ofärdiga projekt som fanns överallt runt mig. Såg hela tiden framför mig hur det var tänkt det skulle blivit. Värst var den dagen paret som köpt huset kom för att mäta lite i rummen. Hörde hur de prata om var deras möbler skulle stå, saker de ville ändra. Fick hindra mig själv för att inte gå efter och berätta att "den där väggen ska faktiskt vara vit" eller "det ska sättas upp hyller där så ni vet". Var svårt att inse jag aldrig skulle få se det färdigt.
En del saker var inte heller så lätta att avgöra om de skulle med i flytten eller inte. Brudklänningen var en sådan. Den hängde länge kvar och ibland ville jag packa ner den snyggt och fint, och ibland slänga den i en säck på tippen. Det var en av de sista sakerna jag tillslut med en suck packade ner. Ville inte låta den hänga och riskera att P fick tag i den, sålde den och fick pengarna. Hellre eldar jag upp den tänkte jag.
Brudbuketten tog jag däremot sönder. Jag hittade den i ett av skåpen och mindes plötsligt hur jävla lycklig jag varit den dagen. 10 minuter senare låg den i smulor över parkettgolvet. Ibland är sådant bästa terapin som finns!
Annars var där inte mycket jag tvekade på. Vi hade inte hunnit bo där så länge att det var svårt att dela vårt från hans. Plötsligt stod hela huset uppdelat i lådor. Hans och mina. Som att vi aldrig blandat våra saker överhuvudtaget. Det var en overklig känsla. Det som en gång varit en dröm och framtidsplan, var nu historia och jobbiga minnen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Snipp snapp snut Så var denna saga slut. Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia. Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan. Ingenting har ändrats, ändå har a...

Jag finns alltid där, och alla vet det. Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det. För tillgänglig kanske. Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer J...

Hur ska man orka det man inte orkar? Hur ska man klara det man inte klarar? Hur ska man kunna det man inte kan? Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,, När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tuse...

Ibland faller jag handlöst bakåt. In i gammla mönster, in i gammla tankar. Trasslar in mig i mina urvuxna idéer. Ligger raklång och undrar vad som hände. Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit? Det är svårt att resa sig igen. För varje gång ...

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt ham...