En visning i mängden, men känslan var annorlunda. Det kändes hem när jag steg över tröskeln. S var med och jag kunde känna vi tänkte samma sak, det var den jag ville ha. Efter att ha sett den kändes ingen annan okej. Den var inte "perfekt", det skulle bli compakt livlig, men den gav mig känslan. Såg genast framför mig smarta lösningar på möbleringar. Kunde känna känslan av att mina barn skulle kunna må bra här. S diskuterade med mäklaren, hur buden såg ut, om där var fler visningar. Jag ville inte höra. Ville bara skrika till alla att vi faktiskt behöver få köpa just denna! Motvilligt gick jag därifrån. Lovade S att vara öppen för andra möjligheter, även om deta var min favorit.
Dagen efter la jag ett bud. Det var lågt det viste jag, men någonstans ska det ju börja tänkte jag. Ett par timmar senare var det någon annan som också lagt. Det knöt sig i magen. Snälla låt mig få den ville jag ringa till "budgivare 2" och säga. Det skulle vara en visning till och jag funderade på att gå dit men vågade inte. Skulle bara bli stressad om jag såg andra vara där. Budgivningen startade efter den var över. När kvällen kom ledde jag och mäklaren lovade höra av sig dagen efter. Kunde inte sitta stilla, inte koppla av. Ville hem till min väninna och älta men klarade inte köra bilen. S kom och körde. Satt bredvid mig i soffan när jag grät ut av stress vill min väninna. Det kändes som en evighet till dagen var slut. Och inte blev det lättare till natten. Låg vaken och stirra på mobilen. Väntade mig att vilken minut som helst skulle det där smset komma som sa att jag förlorat budgivningen. Förberedde mig mentalt på att snart stå på ryta ett igen.
Dagen efter fyllde min mellan tjej år. Var uppe och sjöng för henne och vi ansträngde oss till max allihopa, men känslan ville inte riktigt infinna sig där. Vår stress och oro jagade oss ständigt och la en mörk skugga över firandet. Då plötsligt kom det, smset. "Du har det vinnande budet och härmed avslutas budgivningen"! Jag fick läsa det flera flera gånger och ändå gick det inte riktigt in. Jag vann,,,, jag vann, VANN! Jag har någonstans att bo igen! Barnen kommer inte splittras, jag får behålla mina barn! Reaktionen var överväldigande. Jag var ensam hemma när beskedet kom och rasade ihop i en hög på golvet både skrattandes och gråtandes. Jag vann! Inte P! Ringde runt till alla, smsade alla jag kom på. Var överlycklig och ville skrika ut det till hela värden. En bostad, tack över huvudet, mitt tak över mitt huvud! Kommer aldrig glömma känslan jag upplevde då. Efter alla månader av ångest fick jag en stund av ren total lycka i hela kroppen. Att berätta för barnen var underbart. När jag hämtade mellan tjejen på skolan och sa det till henne, kramade hon mig och sa det var den bästa födelsedags present hon någonsin fått. Min älskade dotter.
Den kvällen firade vi dubbelt. Tårtan stod för både födelsedag och bostaden. Det var en av de bästa kvällarna på länge. Den natten sov jag bättre än på länge. Kände hur en bit av stressen sakta lossade från mina axlar. Viste där var en lång väg kvar, men nu viste jag i alla fall vart vägen ledde. Den ledde hem.