Alla inlägg under maj 2014

Av jag-bara - 5 maj 2014 17:15

     Gick igenom det ekonomiska läget med min pappa, hur det skulle se ut vid försäljningen. Det var en invecklad process, men i korta drag så här,,,,huset skulle läggas ut till ett pris långt under vad vi gett för det. Det vi fick skulle i första hand täcka banklånet, och därefter mäklararvodet. Resterande skulle sedan delas på två och kronofogden kunde då utmäta på sin halva. Ju mer jag tänkte på det, ju mer kändes det som att allt slit som gjordes i huset, gjordes för att tjäna pengar till Ps skullder. Vi skulle aldrig få så mycket ändå att jag kom i närheten av vad jag investerat i huset så. Disku¨terade det med mina föräldraar och vi kom fram till att avsluta all renovering. Det som var påbörjat avslutades men inget nytt sattes igång. Jag kände mig nöjd med beslutet. Skulle göra ca 450 000kr i förlust vid försäljningen, men skulle i alla fall inte tjäna någrapengar till hans skulder.

     En helg i maj dök han upp. Skulle tömma av från garaget så det gick att ha visning. Han sa han hyrt ett förråd och körde släp efter släp dit med saker. Jag blev inte jätte förvånad när jag insåg han hade hjälp av sin vännina, hon som varit hans tärna. Hon skulle bara veta hela historien tänkte jag inomm mig.  Jag höll mig undan hela helgen. Träffade vänner, var ute och körde m.m Sent på kvällen kom han hem, gick direkt till kontoret och la sig. Jag gick efter, ställde de obekväma frågorna. Varför  han gjort så här? varför han inte berättat allt ens när han hade chansen att erkänna? Varför jag behövt höra om andra tjejer, om bilen etc från min pappa och inte från honom? Fick inga svar. Inga ursäkter heller. Jag la orden i munnen på honom, men han kunde fortfarande inte ens ge mig ett förlåt.

      Huset storstädades från golv till tak. Inte så mycket av mig, mest av min mamma. Själv var jag nu så otymplig att jag knappt kunde gå. Hatade att vara så utlämnad, att stå i tacksamhetsskuld till hela min omgivning. Men i läget hade jag inga alternativ. Dagen de kom för att fotografera höll jag mig undan. Var för jobbigt att lyssna på när de diskutera vilka vinklar som var bäst, vad som skulle sälja bäst. Allt blev för verkligt liksom. Mit hem skulle säljas mot min villja. Som att ta straffet för någon annans brott. Kändes så orättvist. Hade alltid jobbat och gjort vad jag skulle, ändå var det jag som förlorade allt.

       Det var svår att se bilderna på hemnet när det kom ut. Anonnsen var lik den jag för bara 2,5 år sedan fallit för själv. Nu satt jag där och stirrade på dataskärmen och med blandade känslor. Viste inte om jag skulle skaratta eller gråta när jag såg de stigande besökssifrorna på annonsen. Såg framför mig hur folk satt hemma, titta på bilderna, dömde mitt hem, min trygghet. Fundrade om de skulle köpa den eller inte. Nu började nedräkningen till visningarna skulle börja.  

       De två stora fakturerna vi väntat in skulle visa sig vara rena bluffarna. Den första var ett jobb i ett hus där det hetat att kunden hela tiden klydda, men pengarna var på väg in. Så var det så klart inte. Jobbet fanns men det var tvärt om P som inte dykt upp som han skulle så de till slut fått ta in någon annan. De jobb han gjort därute var i så dåligt skick att de fick göras om.

     Det andra jobbet var hos hans egen revisor. Hade fått höra många historier om denna revisor. Hur hon tagit sig vatten över huvudet med sitt bygge, hur hennes pengar var slut men att hon skulle försöka få loss lån så att hon kunde betala P. Hur de andra på bygget lurade P konstant och saboterade hans arbete som försenade honom och gjorde att han inte kunde färdigställa, och då inte kunna få ut betalning. Så var det ju inte. Han hade jobbat i början av projektet men sen blivit mer och mer slarvig, hållt sig borta mer och mer. Kvalliten på jobbet hade sjunkit så att det tillslut inte var funktionsdugligt längre. Betalningarna hade då strypts tills han gjort om vad som blivit fel. Sista tiden hade han knappt varit där alls. Vid ett tillfälle i slutet hade han kommit in och bönat och bett att få ut i förskott och hon hade tillslut gett med sig och betalt 20 000kr till honom. Det gick att spåra att de var bortspelade inom 2 dygn. Hans revisor hade länge sett att något var väldigt fel, men hade inga befogenheter att slå larm till mig. Hon hade däremot försökt prata med honom flera, flera gånger om hur det såg ut, men då hade han bara avvikit. Hon var en av alla som blev förtvivlade när hon fick historien klart för sig.

     

Av jag-bara - 2 maj 2014 19:15

    Får till mig P sa komme hem en vända i maj, tömma av saker från garaget så det går att ha visning. Han vill även ta en del andra saker i huet. Börjar funder på att om kronofogden får för sig att utmäta inne i huset för en del av skulden, är det då mina saker som åker. Så jag börjar leta i skåp och lådor efter alla mina saker av värde. Packar ihop i väskor och påsar. Käns som att göra inbrott hos sig själv. Sakerna spider jag sen ut. Lite hos min mamma, lite hos min syster, lite någon annanstans. Märklig kännsla det där, att lämna bort allt man själv sätter värde på. Hur länge dröjer det innan jag har någo eget ställe att ha dem på igen?

     Huset känns mindre och mindre som mitt hem. Det är bara ett förvaings utrymme för våra saker. Tror det var ett sätt att förbereda sig mentalt på att lämna. Stressen inom mig lägger sig aldrig, inte ens 5 minuter. Blir lätt irreterad på min omgivning. Särkillt om någo bekalagar sig över sitt hem på något sätt. Att de skulle villja ha större, bättre tvätttstuga, nya tapter etc. De har alla fall ett hem tänker jag och tycker de är allmnt otacksamma. Kunde bli irreterad på folk ute på stan som alla hade någon stanns att ta vägen utan att oroa sig för att snart vara på väg till ett härbärge. Blev frustrerad över folks försök att peppa mig. "Det ordar sig ska du se,,," Den kometaren kunde verklien trigga igång min illska." Jaha hur då?" ville jag skrika till dem. Eller "okej nu har du sagt att det gör det. Nu får du se till att de gör det också". Men jag sa aldrig det. Bara lysnade och nickade. Gav folk den reaktion de blev nöjda av. De gick ju därfrån sen till sina hem de inte skulle bli av med, till sina barn de inte riskera att förlora, till sina liv som fortsatte i normala spår.

      Fortfarande ringer det i tid och otid på dörren. En dag ringer en man i 50 års ådern på som säger han är en kollega till P. Han står i vanliga arbetskläder och keps, undrar varför P inte hör av sig. Berättar i korta dag. Han svarar att P berättat han hamnat hos kf för en tid sen, att det var pga mig. Att jag gjort av med våra besparingar. Han beklagar stuationen och går igen. Ca två veckor senare är han tillbaka. Denna gångn i jeans ,tröja och vattenkammat hår. Säger han tänkt så mycket på det hela och vill veta hur det går. Jag blir misstänksam och afärdar honom. Säger jag inte vill diskutera det. Två vekor senare är han där igen. Nu i vanliga byxor, skjorta och stinker parfym. Han stegar rakt in, börjar prata om att han ringt P, att han ville jag skulle veta en annan kvinna svarat.Han undra hur det fick mig att känna. Han pratade om att han vekligen ville stötta mig m.m Man behövde ju inte vara ett geni för att förstå vad han var ute efter. På nått vis får jag ut honom ur huset. Känner hur sårbar jag är. Han var den första som uppförde sig så mot mig, men tyvärr inte den sista.

      Min pappa ringer en dag och berättar att det visat sig P råkat stimmla en del räkningar för mig med. Samanlagt har jag fått 3 betalningsanmärkningar pga deta. Jag har ingen reaktion på det. Tänker att det i alla fall inte är 43. Kan ju ändå inte göra något åt saken.

     Går ofta på kontroller hos barnmorskan. Hon är orolig för mig. Mina värde är under omständigheterna okej, inte bra men okej. Hon ber mig ta det lugnt, försöka inte stressa. Hur skulle det gå till tänker jag. Men hella kroppen värker på mig. Magen är vansnigt stor och det värker i rygg och höfter. Hinner knappt tänka på att det snart även kommer en liten bebis att ta hand om. Klarar inte vara med i mamma grupper. Kvinnor som har stenkoll på varenda vecka av sin graviditet. Känner att jag kan inte relatera till dem. Trotts min jätte mage och konstanta fysika problem är inte graviditete mitt focus. Vist känner jag hur det sparkar och rör sig men hinner inte stanna upp och njuta av det. Vill inte förbereda för mycket eller. Vet ju inte vart jag ska bli av sen. Vill inte ha köpt sköbord, spjälsäng m.m som jag kanske inte an ha kvar sen. Blir bitter ibland när jag är inne i rummet som en gång var tänkt till barnkammre. Hade ju redan möblerat det  huvudet. Undrade vad som skulle bli i det rummet i framtiden. Skulle ett annat barn få det t.o.m Blir ledsen av tanken, så stänger av det med. Försöker håla focus. Lätt är det inte. Det är tufft att se på när huset börjar ta form, den form jag sett framför mig när vi först köpte huset. Nu börjar det bli så, och inte för min skull längre,utan för någon annans.

   

    

Av jag-bara - 1 maj 2014 23:30

    Får veta P ska komma hem en vända och träffa sin son. Kan inte tänka mig att spendera en timme under samma tak som honom så tar mina tjejer och åker iväg över helgen. Min pappa har bestämt att möta honom i huset. Det ska skrivas papper på att jag får sköta husförsäljningen utan hans medverkan. Han får även skillsmässopapperna av min pappa då. Han hade inte rört en min när han fått dem, men efter han skrivit på ahde han börjat gråta hejdlöst i soffan. Jag har svårt att se det framför mig. Han har inte visat nåra känsloyttringar på länge. Undar inom mig när jag får höra det om det är en älta reaktion eller om det ärännu  ett spel för galleriet.

    När jag kommer hem möts jag av ett hus i kaos. Disken de använt under helgen står framme över allt. Smutstvätt ligger på golvet, inte ens i tvättkorgen. Kattlådorna är fulla, men deras matskålar tomma. Spilda matrester på bordet. Små saker, egentligen inga kattastrofer men känner mig ändå kränkt och förnedrad när jag spenderar söndagskvällen med att städa upp efter deras helg. Syns att han sovit i sängen. Mår illa av tanken. Sammlar ihop sängkläderna i en säck och slänger direkt.

    Måste ta tag i att bli sjukskriven. Får en tid till vårdcentralen. Blir mottagen av en ung väldigt ny läkare. Får för mig jag nog är en av hans första egna patienter. Han vat inte vad han ska säga när jag börjar berätta om mitt liv. Sjukskriven blev jag. En hel lång lista på olika lugnande och ångest dämpande skrevs ut. Han vill även att jag går och pratar med en social rådgivare om min akuta boende situation. Jag hamnar hos en som är haltidspensionär, men som kommer in och rådgiver lite ibland. Själv har hon inga befogenheter. Jag gillar henne, hon är jätte bra, men kan nte göra något konkret för mig.

      Bokar tid till socialen.Berättar om min totala kris. Att alla mina besparingar är borta. Att alla vinster jag gjort tidigare genom bostadsförsäljningar ligger investerat i huset, och när det är borta förlorar jag varenda krona. Man tror generellt att om man hamnar i en akut bostads kris så hjälper socialen en. Så är det inte får jag lära mig. De beklagar men har inga lägenheter att hjälpa till med. De vill jag tittar på mitt nätverk och ser om det finns någon jag kan flytta in hos. Får nu också veta att de känner igen historien. P ahr nämligen för en tid sedan innan allt hände sökt hjälp där för ekonomiskrådgivning och då berättat öppet om sitt spelmissbruk. Blir arg imom mig. Där har funnits folk som suttit på info om mitt liv, men inte delat med sig av den till mig. Som om mitt liv inte angår mig.

     På ett återbesök några veckor senare hos min läkare mår jag sämre, är nere. Läser sjykintyget om och om igen och kan inte fatta det handlar om mig. Deta händer inte mig tänker jag. Läkaren vill jag ska prata med soc rådgivaren igen. Han ringer henne för att se till att det bokas en tid. Efter kommer han ut och sätter sig bredvid mig, ser lika uppgiven ut som jag känner mig. Berättar att han frågat rakt ut ifall han kan "säga till patienten att det kommer ordna sig angående boende?" Nej blir svaret. "Det kan du inte göra. Får hon en bostad är det säkert inte genom oss".

      Tillbaka hos henne har hon ett långt samtal om deta. Berättar att socialen har ju ett ansvar att se till att alla komunens invånare har tak över huvudet. Men det behöver inte betyda en lägenhet. Det kan betyda ett härbärge, eller i bästa fall ett vandrarhem, där de naturligtvis garanterar mig en plats. Sätter man en 14 åring och en nyfödd på ett vandrarhen frågar jag? Nej det gör man ju inte, det familjehems placeras. Jag rör inte en min, bara reser mig och går. Hem till kaoset, stressen. Hem till städning, rensning, och sortering. För att någon ska villja köpa det. För att komma ett steg närmare "i bästa fall ett vandrarhem".  

Skapa flashcards