Mitt i bostadsjakten böjade P höra av sig om umgänge. Det stressade mig enormt.Han pratade om att komma och hämta henne över en helg, det var otänkbart för mig.  Diskuterade det med familjeenheten och vi kom fram till att han blev beviljad en timmes övervakat umgänge i deras lokaler. Jag var tydlig med att jag inte ville delta alls. Inte ens träffa honom i dörren. Det lades upp en plan där jag skulle komme en kvart efter honom och då gå rak in i ett annat rum så vi aldrig sågs. Det var jobbigt dygnet innan. Var så stressad och så nervös. Ingen av oss kunde varken äta eller sova. Min oro smittade tyvärr av sig på henne. Tog en vännina med mig. På vägen dit var ajag så nervös att jag inte kunde andas. Kändes som jag medvetet skulle utsätta min dotter för fara, fast det inte var så. Försökte tänka logiskt att inget kunde hända, men det ville inte sjunka in.  Vi gick rakt in i ett rum som plannerat. Blev motagna av en kvinna från familjeenheten. Hon var jätte bra, tyckte om henne direkt. Hon lovade att allat skulle avbrytas om hon verkade orolig. Kändes tryggt, ändå stack det som tusen knivar i mig när hon tog med sig liten in i rummet bredvid. Det var  surealistiskt att tänka att han satt på andra sidan väggen, han som gjort oss bostadslösa, lurat oss allaoch sen flytt, vem gör så,,,,

       Efter bara ett par minuter kunde jag höra henne gnälla. Jag stirrade på dörren, när kommer dom med henne? Kvinnan kom tillbaka med henne och sa vi skulle prova att hon lugnade sig hos mig, så kanske det gick en stund igen sen. Min instinkt skrek nej, ändå lämnade jag över henne igen. Det kändes som timmar passerade innan jag hörde henne skrika igen, men visaren på klockan som jag följde slaviskt avslöjade att det bara gått 7 minuter. När jag hade henne åter i min famn ville jag bara ta henne och springa därifrån, lägga så långt avstånd jag kunde mellan oss och P. Kunde inte komma därifrån fort nog. Vi gick hem och däckade båda två, som att vi sprungit ett maraton och nu var det över. När vi vaknade badade jag henne och satte på henne nya kläder. Kändes som jag kände hans doft så fort jag tog i henne. Säkert bara mitt psyke som spelade ett spratt.

       Vi hade ett möte på banken där det diskuterads om det gick att jag tog ett bostadslån. Mot alla odds och fast jag egentligen inte kunde, fick jag klartecken från dem att låna inom rimmliga gränser. Det ökade mina chanser avsevärt. Jag började lägga bud på lägenheter jag kunde tänka mig, med klockan tickandes i nacken. Jag hade väldigt liten marginal för att kunna vara med i budgivningar så det kändes hopplöst. Tidigare hade det alltid legat massor av lägenheter i området ute, nu låg där ett par enstaka till aldeles för högt pris. Jag började snegla på komunerna runt om, det var kanske ett alternativ. Min ädsta dotter flög i taket av tanken. Det var otänkbart för henne. Hur gör man alla nöjda i en sån här situation? Jag bestämde mig för att i alla fall titta på en utanför byn, få känslan för om det kunde gå.

        Bokade mig på en visning till en rätt fin lägenhet som hade många praktiska fördelar. Väl där kände jag att det skulle kunna gå, men den låg för högt i pris, så valde att lägga ett lägre bu, för att se vad som hände. Det kom jag att ångra. Mäklaren jagade ner mig efter och körde alla fula knep hon kunde. Verkade bestämt sig för att sälja den till mig vare sig jag ville eller inte, påstod sig ringt till min bank och att de gett klartecken till ett högre bud, påstod andra intreserade lagt bud men att jag kunde få den om jag skrev papper på den nu nu NU! Min telefon ringde var tionde minut tills jag bokstavligt fick be henne backa och sköta mina bank kontakter själv. När jag pratade med banken hade de aldrig gett henne uppgifterna hon påstod sig fått. Jag ringde och drog tillbaka mitt bud. Kände mig enbart ännu mer stressad och pressad av dena mäklaren tills jag inte fick luft. Kändes som ett tecken på att det absolut inte var meningen jag skulle utanför byn ändå. Mäklaren fortsatte smsa ner mig tills jag tillslut skrev att om hon inta la ner skulle jag kontakta hennes chef, sen blev det tyst. När jag berätta för andra om deta började de flesta skratta. Sa det var konstigt hur jag verkade dra alla märkliga typer till mig. Sant när jag började tänka på det. P var inte den första knepiga människan i min värld, men han var definitivt den som förstört mest för inte bara mig, utan hela min omgivning.