Så en dag hände det. Där hade varit ett par som tittat på huset, nu ville de komma en gång till. Alla runt mig var eld och lågor, sååå skönt om de vill ha det! Jag försökte hänga med på deras tankegång, men innerst inne ville jag avboka kommande visning. Men städade och förberedde som vanligt. Denna gången var min mellan tjej hemma, så hon och jag gick ut till en lekplats. På vägen ut han jag krocka med familjen som skulle titta. Ett par som skulle flytta ihopa med barn sen innan, som sökte ett stort boeende,,,precis som jag och P gjort en gång. Vände och gick så fort jag kunde. Vi satt ute rätt länge innan mäklaren ringde mig. Jag viste det innan hon sagt det, att det nu kommit ett bud. Det var jätte lågt jämfört med vad det låg ute för så det fanns inte en chans. Gick hemåt med känslan att nu är det igång, ochh det var det. Redan efter en timme hade de höjt det vesäntligt. Slängde mig på sängen och ville inte höra. Ville bara stänga av. S kom och slängde sig bredvid mig, lät mig tycka hela världen var orättvis en stund, innan han tvinga mig att resa mig igen, ta hand om barnen som redan fattat vad som höll på att hända.

      Dagen efter var det budgivning fram och tillbaka. Telefonen gick varm. Varenda bud som kom vidarebefodra jag till min pappa och lät honom  styra motbuden. Själv hade jag ingen aning om vad jag skulle tänka. Ville bara bromsa allt, avsluta budgivningen och rymma därifrån. Men jag var tvungen att sitta kvar mitt i det. Så plötsligt var det avgjort. Mäklaren, min pappa och köparna hade enats. Jag fick ett grattis sms från mäklaren, att nu hade jag fått igenom försäljningen. Grattis ja,,,beror ju på hur man ser det. Jag satte mig i bilen och körde till Bjärred, vandrade längs stranden hela kvällen. Hade vuxit upp i Bjärred och hade vandrat där många gånger i mitt liv, men dena kvällen var allt annorlunda. Som att alla hus bara var fasader, utan känsla. Denna plats som alltid haft en lugnande effekt på mig verkade nu kall och otrygg. Hela världen var otrygg.

     Tog en chansning ocg kontaktade socialen igen om boende. De svarade mig som innan, men denna gången la de till att det var inte lönt jag kontaktade dem ign förens den dagen jag lämnade huset. Fram till utflyttningsdatum hade jag i praktiken en adress, någostans att bo. Så länge jag hade det var jag inget fall för dem. Jag måste alltså bokstavligen stå på gatan med barnen innan de ens tänker tanken att hjälp mig. Så istället böjade vi lusläsa hemnet och blocet efter bostad. Kändes överväldigande. Att hitta något som skulle vara funktionsdugligt med tre barn och samtidigt ligga i en rimmlig prisklass var ett omöjligt projekt. Försökte se möjligheterna i alla lägenheter jag hittade men det var svårt. Samtidigt var jag under tidspress. hade inte mycket tid på mig. Stressen jag väntat på infann sig på beställning. Började dagarna med att söka nyinkomna bostäder, fotsatte med att gå på visningar, ringa olika mäklare, och där emellan packa. Det var fruktansvärt att packa. Att inte veta vart jag packade, hur mycket jag skulle kunna ta med, när jag skulle ha möjlighet att packa upp det igen. En del dagar packade jag ner allt och tänkte bättre för mycket än för lite. Andra dagar villejag bara slänga allt och inte ha med mig en enda grej som hade varit i huset. Packningen blev därför väldigt ojämn och ologisk beroende på mitt humör. På kvällarna däckade jag med hemnet uppe på skärmen, sov ett par timmar och fortsatte karusellen nästa dag. En del dagar stängde jag av alltihop och körde hemifrån. Stod inte ut där hemma.

     Dagen huskontraktet skulle skrivas med de nya ägarna var en mardröm. Kunde knappt andas. Satt vid samma bord som när vi köpt det några år tidigare. Kände igen mig så väl i deras sitts, det hade ju varit jag för inte alls länge sen. S var med mig, egentligen som barnvakt åt lillan, men slutade med att han fick sätta sig bredvid mig för att jag skulle kunna genomföra det. Efteråt kunde jag inte sluta gråta. Nu var det verkligen inte mitt hus längre. Bodde där på lånad tid. Nedräknige var igång och jag viste ännu inte till vad. Folk runt mig var överdrivet positiva, som de försökte smitta av sin positivitet på mig. Prata om hur deta var ju det roliga, att gå på visningar, titta på olika boende. Det kanske det varit om inte allt skedde på tvång, ofrivilligt. Inget som roligt känns kul när det sker under tvång.

       Undertiden fortsatte det ringa på dörren. Det dök upp folk och fråga efter P. Det hände även att kronofogden kom och säkte honom i nått nytt ärende som trillade in till dem. Lite märkligt kunde jag tycka. De satt ju vägg i vägg med sina kolleger som hade hela vår situation klar för sig. Jag pratade inte längre så öppet om alla dessa besök jag fick. Orkade inte riktigt. Det gjorde att att min omgivning verkade glömma att det hände, trodde det var slut på besöken.  Ibland kändes det som att de förväntade sig att jag skulle gå vidare mentalt mycket snabbare än jag gjorde. Fick påminna mig själv om att det ju var för att de var inte där var dag, såg inte helhetsbilden utan bara små bitar. Gav jag inte ut de dåliga bitarna skulle ingen förstå att de fortfarande fanns och pågick.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Snipp snapp snut Så var denna saga slut. Saga är kanske fel ord. Historia är nog mer rätt. För nu blir det verkligen historia. Han somna in hastigt, och plötsligt är världen annorlunda, även om den är likadan. Ingenting har ändrats, ändå har a...

Jag finns alltid där, och alla vet det. Jag är den typ av person som människor alltid kan lita på. Dag och natt är jag alltid tillgänglig för dem som behöver det. För tillgänglig kanske. Och folk räknar med mig, för att jag alltid ställer J...

Hur ska man orka det man inte orkar? Hur ska man klara det man inte klarar? Hur ska man kunna det man inte kan? Frågor som cirkulerar i huvudet dagligen, nattligen, "dygnet-runtligen",,, När man har tusen mil framför sig, precis när man lagt tuse...

Ibland faller jag handlöst bakåt. In i gammla mönster, in i gammla tankar. Trasslar in mig i mina urvuxna idéer. Ligger raklång och undrar vad som hände. Vad fick mig ända hit? Kom jag bara hit? Det är svårt att resa sig igen. För varje gång ...

När det stormar, så stormar det rejält. Då viner inte bara vinden runt mig, den slår omkull mig totalt. Mig och allt runt mig på samma gång. Den rycker marken under mina fötter och taket över mitt huvud. Den rycker allt den kan i sin väg och allt ham...