lite i taget återfick jag nu mina krafter, i alla fall de fysiska. La så mycket ork och energi jag kunde på barnen. Försökte få dem att känna sig prioriterade och trygga i vår ostabila tillvaro. Ett svårt uppdrag med omständigheterna runt oss. Ingen viste hur framtiden skulle se ut, eller var den skulle vara. Mycket av vår focus gick till vår nya lilla familjemedlem. En välkommen distraktion. Hon gav oss ofta ett en anledning att le trotts allt. Minsta av oss menspred de störrsta glödje vågorna runt oss. Ibland tänkte jag att det var tur hon kom trotts allt. Inte för att det var enkelt att stå med en nyfödd i dena sitts, men det visade ändå de andra två att allt inte bara försvann, det kom nytt också. Att livet ändå går vidare trotts allt.

     Men det satte även igång en hel del tankar hos dem. Hur skulle hennes uppväxt bli? Vad skulle vi säga när hon undra var hennes pappa var? Tänk om någon blir arg på henne över vad hennes pappa ställt till med.

    Visningarna blev mer och mer vardag för oss. Gick tillslut på rutin. Städningen innan hjälpte oftast min mamma mig med. Medans folk var och tittade tog jag barnvagnen och hunden och gick ut. Viste aldrig riktigt vad jag hoppades på under dessa promenader. En del av mig ville ingen skulle vara intreserad, ge oss lite tid till. En annan del tänkte att det var lika bra det hände, ta tjuren vid hornen liksom. Det skulle ju ske förr eller senare. Mäklaren lovade alltid att höraav sig efter om det kom bud, men hörde inget. Gav oss lite tid att andas till, innan nästa visning.

     Lillan var ca en månad när P såg henne första gången. Han kom till Sverige för att skriva över vårdnaden till mig. Vi träffades på socialens kontor. Hade en vännina med mig då jag inte kände mig stark nog att möta honom själv. Det var ett litet rum vi satt i. När kvinnan från socialen gick för att kopiera papperna , höll han henne en liten stund. Jag kunde inte titta på. Kändes som hela min mamma instinkt skrek åt mig att slita henne från honom, som att skydda henne från fara. Som tur var så avr mötet över efter två minuter och han la tillbaka henne i vagnen innan mina impulser tog överhanden. När jag gick därifrån var jag både lättad men även lite sorgsen. Det var ju inte så här det skulle bli. Vilken start i livet för henne.

    Huset var stort, ändå kunde jag få klaustrofobi i det. Kändes som väggarna skulle rammla över mig. Kännslan i kroppen skrek åt mig att fly, men det fanns ingen stanns att ta vägen. De första två månaderna P varit iväg skickade han inte hem en krona till oss. Tredje månaden skickade han en väldigt liten summa som inte ens täckte lånet på huset, än mindre övriga husräkningar. Fick ringa runt, begära uppskov med räkningar och lån. Förnedrande med tanke på att jag viste P var välbetald på sitt nya jobb. Fortfarande öste det in räkningar till hans företag. Högen på hans skrivbord där jag sammlade dem bara växte. Undrade om han någonsin skulle börja försöka betala dem. Han frågade aldrig efter dem.

     Det förvånade mig lite att ingen från hans familj hörde av sig efter lillan var född. Ingen som låg på att de ville träffa henne, hjälpa till med något, eller bara få se henne. Inte för att jag hade lust att träffa dem, men det hade kanske kunnat arangeras på andra sätt. Där fanns ju ändå en nybliven farmor, nybliven faster, och nybliven kusin. Men inte ett ljud varken till mig eller någon i min familj. Jag undrade vad deras tankar var om det, vad de berätta för resten av släkten som inte bodde i Sverige. Det retade mig att tänka de inte fick veta vad som hänt på riktigt, utan säkert en förskönnad variant. Undra vad de skulle tyckt om de fick höra sanningen.