Vid något tillfälle under denna tid träffade mina föräldrar hans mamma och diskuterade läget. Hon hade varit mycket kall och oförstående. Tyckte enbart synd om P, han var ju sjuk ju, han måste hjälpas. Mig hade hon inte visat mycket förståelse för. Inte erbjudit minsta antydan till hjälp. P hade nu jobbat i Norge ca en månad men inte skickat hem en krona till mig. Levde på pengar efter bilförsäljningen. Hans mamma påstod att han tjänade så lite så pengarna knappt räkte. Hon hade inte rört en min över vad P ställt till med för mig, eller mina barn. Inte över att hon hade ett kommande barnbarn som riskerade stå bostadslös. Kanske var det ett försvar, lättare att inte ta det till sig. Vi som satt fast mitt i det ville ju knappt gör det. Men attityden hon haft gjorde mig bara säkrare på att jag inte ville ha kontakt med dem.

      P jagade mig på sms. Tjatade nått galet om att han ville vara med på förlossningen. Jag kunde inte tänka mig nått värre än att vara i den utlämnade sittsen och ha han i rummet. Det tog lång tid innan han gav sig, men tillslut förstod han jag inte tänkte ge med mig. Då övergick det till tjat om att jag skulle höra av mig för han tänkte åka till Sverige i allafall till det var dax. Det stressade mig. Ville inte ha honom bankande på dörren så fort hon var ute ur magen. Började undersöka mina rättigheter. När hon föddes skulle vi atomatiskt ha gemensam vårdnad eftersom skillsmässan då inte gått igenom än. Men enligt socialen hade han ingen rätt att komma in till förlossningen eller eftervården på avdelningen. Ville han se sin dotter fick det ske med deras hjälp, dvs övervakat umgänge. De sa att när hon väll var född skulle jag medela P att höra av sig till dem. Att vi hade gemensam vårdnad verkade inte betyda mycket i det rent praktiska runt barnet, när det kom till spädbarn. Känndes som en lättnad.

      Plötsligt kom dagen för första visningen. Huset var i tipp topp skick. Jag tog hunden och gick ut under tiden. De frörsta spekulanterna kom tidigt och jag var längst ner på gatan när jag såg dem gå in i huset, mitt hus. Blev arg innim mig och ville gå tillbaka, säga det inte var till salu och be dem gå. Men vände istället ryggen till och stängde av, gick vidare, vänta tills mäklaren ringde och sa alla gått igen. Hemma igen for hunden runt, kände väll dofterna från alla som varit där. Blev så konkret för mig då att där faktisk gått runt okända människor i mitt hem. Började torka av redan rena bänkar, tvätta skinande rena golv. Ville ha bort vart spår av dem. Nu var det värsta gjort sa folk till mig. Jag höll inte med. För mig var det värsta framför mig, allt som hängde i luften som jag var stressad över. Men höll min åsikt för mig själv. Behövde att folk orkade hjälpa mig. Skulle de börja tappa gnistan hade det varit kört ju.

       Det var svårt att leva på som vanligt i huset. Tänkte mig för var gång jag tog fram något, det nåste ju undan om någon vill komma akut och titta. Min yngsta dotter hade sen ett tag slutat sov a i sitt rum, sov hos mig i dubbelsängen. Nu slutade hon vara där alls. Ville inte tänka på om allt såg tillräkligt städat ut efter så hon vägra plocka fram något alls. Det var som att försöka leva som vanligt utan att läma minsta vardagligt spår efter sig. Hur gör man det liksom. Samtidigt kunde jag inte längre göra mycket fysiskt själv alls. Handla fick min mamma göra, köra bil gjorde jag bara i nödfall. Låg mest på soffan och vänta på att nästa steg skulle hända, och undrade vad som skulle komma först. Skulle huset säljas först innan bebisen kom? Eller skulle vi hinna bo här 6 månader till innan vi kom härifrån. Villket var värst egentligen? Om jag inte fick något boende, vad skulle hända då? Kom aldrig fram till vad jag själv tyckte var bäst eller sämst. Däremot blev jag bombaderad av vad alla andra ansåg. Sökte boende för fullt, på alla sätt jag kunde. Både privat, hyres, köpes, ja allt. Kändes väldigt svårt att få. Hyres köerna var flera år långa. Privata hyres var oftast lång utanför någonstans, och köpes var dyrt. Hur skulle det någonsin lösa sig,,,

      Fick veta att hans vännina (tärnan) tagit kontakt med en av våra gemensamma vänner. Skrivit till henne att hon inte förstod hur jag kunde göra så här mot P. Hur kunde jag inte stötta min man i hans missbruksproblem? Tydligen förstod jag inte vad löftena i "i nöd och lust" innebar. Blev både arg ledsen och förtvivlad när jag hörde det. Undrade hur han lagt fram historien så att hon förstod det så här. Hon hade fått svar på tal, rejält. Hon hade fått hela historien på ett bräde i telefon den kvällen. Vad jag vet ändrade hon uppfattning, blev lika arg och frustrerad som alla andra. Är glad hon fick veta, så han inte lyckats lura henne också. Men har ändå valt att inte återuppta kontakten med henne. Det hade ju visat sig att jag inte helt kunde lita på henne sen innan, ville inte riskera att hennes irretation lade sig, att hon vände om, och blev en länk mellan honom och mitt liv. Min tillit till folk överlag var rätt skadad och minnsta lilla tvivel fick mig att backa helt. Lättare så. Behövde omge mig med folk som verkligen menade vad de sa, som jag inte behövde tvivla på. Det fanns en hel del personer som började uppföra sig märkligt runt mig. Killar, män som sökte kontakt. Som kom med de mest "skammliga förslag" som att de trodde jag skulle kasta mig efter dem. Hade svårt att förstå hur de tänkte. Fick mig bara att känna mig väldigt utsatt. Blev mer och mer misstänksam till alla runt mig, eller varför folk sökte kontakt. Hade ett väldigt litet antal runt mig jag litade helt på.