Gick igenom det ekonomiska läget med min pappa, hur det skulle se ut vid försäljningen. Det var en invecklad process, men i korta drag så här,,,,huset skulle läggas ut till ett pris långt under vad vi gett för det. Det vi fick skulle i första hand täcka banklånet, och därefter mäklararvodet. Resterande skulle sedan delas på två och kronofogden kunde då utmäta på sin halva. Ju mer jag tänkte på det, ju mer kändes det som att allt slit som gjordes i huset, gjordes för att tjäna pengar till Ps skullder. Vi skulle aldrig få så mycket ändå att jag kom i närheten av vad jag investerat i huset så. Disku¨terade det med mina föräldraar och vi kom fram till att avsluta all renovering. Det som var påbörjat avslutades men inget nytt sattes igång. Jag kände mig nöjd med beslutet. Skulle göra ca 450 000kr i förlust vid försäljningen, men skulle i alla fall inte tjäna någrapengar till hans skulder.

     En helg i maj dök han upp. Skulle tömma av från garaget så det gick att ha visning. Han sa han hyrt ett förråd och körde släp efter släp dit med saker. Jag blev inte jätte förvånad när jag insåg han hade hjälp av sin vännina, hon som varit hans tärna. Hon skulle bara veta hela historien tänkte jag inomm mig.  Jag höll mig undan hela helgen. Träffade vänner, var ute och körde m.m Sent på kvällen kom han hem, gick direkt till kontoret och la sig. Jag gick efter, ställde de obekväma frågorna. Varför  han gjort så här? varför han inte berättat allt ens när han hade chansen att erkänna? Varför jag behövt höra om andra tjejer, om bilen etc från min pappa och inte från honom? Fick inga svar. Inga ursäkter heller. Jag la orden i munnen på honom, men han kunde fortfarande inte ens ge mig ett förlåt.

      Huset storstädades från golv till tak. Inte så mycket av mig, mest av min mamma. Själv var jag nu så otymplig att jag knappt kunde gå. Hatade att vara så utlämnad, att stå i tacksamhetsskuld till hela min omgivning. Men i läget hade jag inga alternativ. Dagen de kom för att fotografera höll jag mig undan. Var för jobbigt att lyssna på när de diskutera vilka vinklar som var bäst, vad som skulle sälja bäst. Allt blev för verkligt liksom. Mit hem skulle säljas mot min villja. Som att ta straffet för någon annans brott. Kändes så orättvist. Hade alltid jobbat och gjort vad jag skulle, ändå var det jag som förlorade allt.

       Det var svår att se bilderna på hemnet när det kom ut. Anonnsen var lik den jag för bara 2,5 år sedan fallit för själv. Nu satt jag där och stirrade på dataskärmen och med blandade känslor. Viste inte om jag skulle skaratta eller gråta när jag såg de stigande besökssifrorna på annonsen. Såg framför mig hur folk satt hemma, titta på bilderna, dömde mitt hem, min trygghet. Fundrade om de skulle köpa den eller inte. Nu började nedräkningen till visningarna skulle börja.  

       De två stora fakturerna vi väntat in skulle visa sig vara rena bluffarna. Den första var ett jobb i ett hus där det hetat att kunden hela tiden klydda, men pengarna var på väg in. Så var det så klart inte. Jobbet fanns men det var tvärt om P som inte dykt upp som han skulle så de till slut fått ta in någon annan. De jobb han gjort därute var i så dåligt skick att de fick göras om.

     Det andra jobbet var hos hans egen revisor. Hade fått höra många historier om denna revisor. Hur hon tagit sig vatten över huvudet med sitt bygge, hur hennes pengar var slut men att hon skulle försöka få loss lån så att hon kunde betala P. Hur de andra på bygget lurade P konstant och saboterade hans arbete som försenade honom och gjorde att han inte kunde färdigställa, och då inte kunna få ut betalning. Så var det ju inte. Han hade jobbat i början av projektet men sen blivit mer och mer slarvig, hållt sig borta mer och mer. Kvalliten på jobbet hade sjunkit så att det tillslut inte var funktionsdugligt längre. Betalningarna hade då strypts tills han gjort om vad som blivit fel. Sista tiden hade han knappt varit där alls. Vid ett tillfälle i slutet hade han kommit in och bönat och bett att få ut i förskott och hon hade tillslut gett med sig och betalt 20 000kr till honom. Det gick att spåra att de var bortspelade inom 2 dygn. Hans revisor hade länge sett att något var väldigt fel, men hade inga befogenheter att slå larm till mig. Hon hade däremot försökt prata med honom flera, flera gånger om hur det såg ut, men då hade han bara avvikit. Hon var en av alla som blev förtvivlade när hon fick historien klart för sig.