Får till mig P sa komme hem en vända i maj, tömma av saker från garaget så det går att ha visning. Han vill även ta en del andra saker i huet. Börjar funder på att om kronofogden får för sig att utmäta inne i huset för en del av skulden, är det då mina saker som åker. Så jag börjar leta i skåp och lådor efter alla mina saker av värde. Packar ihop i väskor och påsar. Käns som att göra inbrott hos sig själv. Sakerna spider jag sen ut. Lite hos min mamma, lite hos min syster, lite någon annanstans. Märklig kännsla det där, att lämna bort allt man själv sätter värde på. Hur länge dröjer det innan jag har någo eget ställe att ha dem på igen?

     Huset känns mindre och mindre som mitt hem. Det är bara ett förvaings utrymme för våra saker. Tror det var ett sätt att förbereda sig mentalt på att lämna. Stressen inom mig lägger sig aldrig, inte ens 5 minuter. Blir lätt irreterad på min omgivning. Särkillt om någo bekalagar sig över sitt hem på något sätt. Att de skulle villja ha större, bättre tvätttstuga, nya tapter etc. De har alla fall ett hem tänker jag och tycker de är allmnt otacksamma. Kunde bli irreterad på folk ute på stan som alla hade någon stanns att ta vägen utan att oroa sig för att snart vara på väg till ett härbärge. Blev frustrerad över folks försök att peppa mig. "Det ordar sig ska du se,,," Den kometaren kunde verklien trigga igång min illska." Jaha hur då?" ville jag skrika till dem. Eller "okej nu har du sagt att det gör det. Nu får du se till att de gör det också". Men jag sa aldrig det. Bara lysnade och nickade. Gav folk den reaktion de blev nöjda av. De gick ju därfrån sen till sina hem de inte skulle bli av med, till sina barn de inte riskera att förlora, till sina liv som fortsatte i normala spår.

      Fortfarande ringer det i tid och otid på dörren. En dag ringer en man i 50 års ådern på som säger han är en kollega till P. Han står i vanliga arbetskläder och keps, undrar varför P inte hör av sig. Berättar i korta dag. Han svarar att P berättat han hamnat hos kf för en tid sen, att det var pga mig. Att jag gjort av med våra besparingar. Han beklagar stuationen och går igen. Ca två veckor senare är han tillbaka. Denna gångn i jeans ,tröja och vattenkammat hår. Säger han tänkt så mycket på det hela och vill veta hur det går. Jag blir misstänksam och afärdar honom. Säger jag inte vill diskutera det. Två vekor senare är han där igen. Nu i vanliga byxor, skjorta och stinker parfym. Han stegar rakt in, börjar prata om att han ringt P, att han ville jag skulle veta en annan kvinna svarat.Han undra hur det fick mig att känna. Han pratade om att han vekligen ville stötta mig m.m Man behövde ju inte vara ett geni för att förstå vad han var ute efter. På nått vis får jag ut honom ur huset. Känner hur sårbar jag är. Han var den första som uppförde sig så mot mig, men tyvärr inte den sista.

      Min pappa ringer en dag och berättar att det visat sig P råkat stimmla en del räkningar för mig med. Samanlagt har jag fått 3 betalningsanmärkningar pga deta. Jag har ingen reaktion på det. Tänker att det i alla fall inte är 43. Kan ju ändå inte göra något åt saken.

     Går ofta på kontroller hos barnmorskan. Hon är orolig för mig. Mina värde är under omständigheterna okej, inte bra men okej. Hon ber mig ta det lugnt, försöka inte stressa. Hur skulle det gå till tänker jag. Men hella kroppen värker på mig. Magen är vansnigt stor och det värker i rygg och höfter. Hinner knappt tänka på att det snart även kommer en liten bebis att ta hand om. Klarar inte vara med i mamma grupper. Kvinnor som har stenkoll på varenda vecka av sin graviditet. Känner att jag kan inte relatera till dem. Trotts min jätte mage och konstanta fysika problem är inte graviditete mitt focus. Vist känner jag hur det sparkar och rör sig men hinner inte stanna upp och njuta av det. Vill inte förbereda för mycket eller. Vet ju inte vart jag ska bli av sen. Vill inte ha köpt sköbord, spjälsäng m.m som jag kanske inte an ha kvar sen. Blir bitter ibland när jag är inne i rummet som en gång var tänkt till barnkammre. Hade ju redan möblerat det  huvudet. Undrade vad som skulle bli i det rummet i framtiden. Skulle ett annat barn få det t.o.m Blir ledsen av tanken, så stänger av det med. Försöker håla focus. Lätt är det inte. Det är tufft att se på när huset börjar ta form, den form jag sett framför mig när vi först köpte huset. Nu börjar det bli så, och inte för min skull längre,utan för någon annans.