Får veta P ska komma hem en vända och träffa sin son. Kan inte tänka mig att spendera en timme under samma tak som honom så tar mina tjejer och åker iväg över helgen. Min pappa har bestämt att möta honom i huset. Det ska skrivas papper på att jag får sköta husförsäljningen utan hans medverkan. Han får även skillsmässopapperna av min pappa då. Han hade inte rört en min när han fått dem, men efter han skrivit på ahde han börjat gråta hejdlöst i soffan. Jag har svårt att se det framför mig. Han har inte visat nåra känsloyttringar på länge. Undar inom mig när jag får höra det om det är en älta reaktion eller om det ärännu  ett spel för galleriet.

    När jag kommer hem möts jag av ett hus i kaos. Disken de använt under helgen står framme över allt. Smutstvätt ligger på golvet, inte ens i tvättkorgen. Kattlådorna är fulla, men deras matskålar tomma. Spilda matrester på bordet. Små saker, egentligen inga kattastrofer men känner mig ändå kränkt och förnedrad när jag spenderar söndagskvällen med att städa upp efter deras helg. Syns att han sovit i sängen. Mår illa av tanken. Sammlar ihop sängkläderna i en säck och slänger direkt.

    Måste ta tag i att bli sjukskriven. Får en tid till vårdcentralen. Blir mottagen av en ung väldigt ny läkare. Får för mig jag nog är en av hans första egna patienter. Han vat inte vad han ska säga när jag börjar berätta om mitt liv. Sjukskriven blev jag. En hel lång lista på olika lugnande och ångest dämpande skrevs ut. Han vill även att jag går och pratar med en social rådgivare om min akuta boende situation. Jag hamnar hos en som är haltidspensionär, men som kommer in och rådgiver lite ibland. Själv har hon inga befogenheter. Jag gillar henne, hon är jätte bra, men kan nte göra något konkret för mig.

      Bokar tid till socialen.Berättar om min totala kris. Att alla mina besparingar är borta. Att alla vinster jag gjort tidigare genom bostadsförsäljningar ligger investerat i huset, och när det är borta förlorar jag varenda krona. Man tror generellt att om man hamnar i en akut bostads kris så hjälper socialen en. Så är det inte får jag lära mig. De beklagar men har inga lägenheter att hjälpa till med. De vill jag tittar på mitt nätverk och ser om det finns någon jag kan flytta in hos. Får nu också veta att de känner igen historien. P ahr nämligen för en tid sedan innan allt hände sökt hjälp där för ekonomiskrådgivning och då berättat öppet om sitt spelmissbruk. Blir arg imom mig. Där har funnits folk som suttit på info om mitt liv, men inte delat med sig av den till mig. Som om mitt liv inte angår mig.

     På ett återbesök några veckor senare hos min läkare mår jag sämre, är nere. Läser sjykintyget om och om igen och kan inte fatta det handlar om mig. Deta händer inte mig tänker jag. Läkaren vill jag ska prata med soc rådgivaren igen. Han ringer henne för att se till att det bokas en tid. Efter kommer han ut och sätter sig bredvid mig, ser lika uppgiven ut som jag känner mig. Berättar att han frågat rakt ut ifall han kan "säga till patienten att det kommer ordna sig angående boende?" Nej blir svaret. "Det kan du inte göra. Får hon en bostad är det säkert inte genom oss".

      Tillbaka hos henne har hon ett långt samtal om deta. Berättar att socialen har ju ett ansvar att se till att alla komunens invånare har tak över huvudet. Men det behöver inte betyda en lägenhet. Det kan betyda ett härbärge, eller i bästa fall ett vandrarhem, där de naturligtvis garanterar mig en plats. Sätter man en 14 åring och en nyfödd på ett vandrarhen frågar jag? Nej det gör man ju inte, det familjehems placeras. Jag rör inte en min, bara reser mig och går. Hem till kaoset, stressen. Hem till städning, rensning, och sortering. För att någon ska villja köpa det. För att komma ett steg närmare "i bästa fall ett vandrarhem".