Det bråkade gannska tidigt om att han inte var ärlig till mig om andra kvinnor i hans liv. Jag hittade kontakter på internet som jag ifrågasatte. En del förklarade han skickligt bort. Att de var spelkontakter han chattade med. En del sa han var gammla "flörtkontakter" från innan vi träffats som han lovade var avslutade sen länge. Sen var där de han inte kunde sopa undan. De som jag tvärsäkert kunde säga var pågående flörtar. Där hans förklaringar inte höll och hans anledningar inte dög. Då kom de där förlåt som inte gick att stå emot. Han viste villka knappar han skulle trycka på, vilka känslor han skulle spela på. Vi bråkade om dessa kontakter redan innan bröllopet, och många gånger efter.

      Sen var där andra mer fysiska personer.En vännina sen 17 år som han var väldigt tajt med, lite för tajt kanske, eller? Kändes som de var väldigt fysiska med varandra. Eller var det jag som var nojig? Jag frågade båda om de någongång varit ett par men nej de hade de inte varit. Vi blev vänner så småningom hon och jag. Nära vänner. Vi prata mycket, jag öppnade mig en hel del för henne. Litade på henne, valde henne som en av mina två tärnor till bröllopet. ett halvår senare fick jag veta att de haft en relation, varit kk. Att de varit de ett bra tag och troligtvis även efter att han och jag träffats. Han förnekade det länge, ljög sig blå tills han målat inn sig i ett hörn, först då gav han sig. Erkände och lyckades ändå vända det till att det var jag som gjort fel som reagerat.

      Han hade en annan tjejkompis som han också umgicks med och hjälpte en del. Hon blev också min vän, också en jag litade på. I ett år trodde jag att de känt varandra sen skolan, det vara vad han sa. En dag råkar hon i förbifarten säga de träffats på en dejting sida på nätet men bara varit vänner. När jag frågade honom blev han vansinigt arg över att jag tagit upp det ens. det blev stora bråk om deta och jag kan inte nu i efterhan återge hur det gick till, men det slutade med att jag bad om ursäkt till honom över att jag inte förstått de dejtat från början.

      Sen var där bråk om pengar. Jag fick aldrig grepp om hur ekonomin var. Reagerade på att jag tyckte det läckte från hans konto, ifrågasatte vart pengarna gått men fick aldrig några vettiga svar. Lärde mig tidigt att när vi kom till kassan i en affär var det bara att vänta. Sa han meningen "tar du det eller,,,? " så betydde det att han inte hade pengar. Det var svårt att förstå för mig. Han jobbade ju dygnet runt, var aldrig hemma. Han skröt inför andra om hur hans revisor tyckte det gick så bra för honom. Det ända jag tänkte var att om han jobbar så här mycket, och vi ändå inte har mer pengar, hur mycket ska man då jobba för att det ska gå riktigt bra? Vi fick ju alltid vänta med renoverings projekten, utflykter, möbelköp etc för pengarna fanns inte. Vi hade så vi klarade oss med mat och kläder m.m, men inget större än så.

      Jag fick också snabbt uppfattningen om att han inte såg något värde i pengarna. Han kunde likom inte säga när nogot var dyrt eller billigt. Han kunde heller inte beräkna hur länge pengar man hade behövde räcka. Inget budgettänk mer än att om han hade pengar och de räckte till vad han ville köpa så gjorde han det. Kände hur jag ofta fick hjärtat i halsgropnen när han kom hem med något dyrare. Var det genomtänkt? Var kom de pengarna ifrån? Då måste han ju veta där är pengar på väg in?

      Ofta var det så det hette, där är pengar på väg in från en kund. Så det var ingen fara att använde de vi sparat, snart kommer det in mycket. Så jag la ut så länge från mina sparpengar.Jag jobbade extra lite (mycket) för att täcka vad som behövdes. Jag kunde ju vara ledig lite extra när den där stora fakturan väl kom in. Men det var ofta klydd med fakturerna när betalningen väl kom. Ibland hade kunden inta betalt in allt av olika anledningar. Ofta vägra de betala. Ibland kom betalningen men då var han tvungen att ta hälften till någon matrealkostnad som han glömt berätta för mig. Oftare och oftare blev de där stora fakturbetalningarna vi väntat på ett otroligt antiklimax. Och sällan kunde jag lägga tillbaka något alls till de sparkonto jag nallat på. Jag intalade mig att det inte spelade ågon roll. Så länge vi var friska, hade mat på bordet och kunde betala räkningarna så var det ju egentligen ingen fara eller,,,?                                                  

                                                  

                                                  

                    Jag önskar nu att jag krävt tillgång till hans företagskonto. Krävt insyn i firman, fölljt med till hans revisor. Jag önskar jag lyssnat på min intuition som sa att något var väldigt fel. Men jag fortsattetränga undan känslorna och fortsätta framåt istället. Kanske för att jag hoppades jag hade fel, Eller för att det var enklast. Men vilket orosenarie jag än förestälde mig i huvudet hade jag aldrig kunnat gissa vad som väntade. Tur är väll det.

    Bröllopsplaneringen var rörig. Men det är det väll alltid eller? Jag skötte det mesta ihop med min familj och vänner. Han hade ju så fullt upp med sin nystartade firma, sin sons habilitering. Kunde ju knappast begära han skulle engagera sig i temafärger eller bordsdekorationer. Han jobbade galet mycket vad jag förstod. från tidig morgon till sen kväll. Så jag plannerade ihop med min syster, min mamma, mina vänninor. Det var ju ändå ett roligt projekt så spelade ju inte någon större roll. Men det fanns ett orosmoln hängande över hela planneringen, hans familj, framför allt hans mamma. De satte sig så på tvären på många sätt. Jag föstod aldrig helt. Från den vinklen jag fick se allt från varr de vansiniga över att han gifte om sig överhuvudtaget. Sen dög ju inte jag åt hans familj. Från min trånga vinkel var det en chock och svår smält hur de unde bete sig som de gjorde. Kände mig ofta hånad och kränkt av de sms jag fick se, de delar av mail han lät mig läsa. De få gånger jag personligen blev tilltalad av dem eller kontaktad stämde deras agerande så väl in i bilden han målade upp framför mig. Allt bråk om maten som skulle göras. Han fick mig att tro de inte ville föllja våra önskemål utan de körde över oss helt. Nu vet jag att hans syster flera gånger skrivit till honom "säg vad ni vill ha så fixar vi exakt det". Men jag trodde de vägra låta oss vara med och bestämma. Så när syster fråga mig rakt ut om deras plan inte dög,,, svarade jag "nej verkligen inte!". Så fel det kan bli.

    Där var många saker som framställdes på liknande sätt. Bordsplaceringar, inbjudningar, tall som skulle hållas. Jag trodde de var ute efter att sätt käppar i mitt hjul, därför var jag ständigt taggad de få tillfälle jag träffade dem. Anfall är bästa försvar typ. Den stora bekräftelsen kom på själva bröllopsdagen då deras sätt gav honom massor av vatten på hans kvarn. Hans familj kom sent, satte sig inte vid familjeplatserna utan längre bak i kyrkan. de satt ner när vi gick in, då alla andra reste sig. Under middagen pratade de inte med någon annan, de vände ryggen till under bröllopsvalsen och gick senare utan att säga hejdå. Kunde jag få en tydligare bekräftelse på att de han sa var sant? Att de var emot han gifte sig med mig? Han sa de inte tålde att inte kunna kotrollera honom längre. Att han alltid gjort allt och lagt all sin energi på att hjälpa dem. Nu när jag kommit in och tog plats var de svartsjuka och bittra över att han inte längre stod till deras förfogande.  Jag trodde honom

     Nu vet jag att de inte var det. De var upprörda på honom av många anledningar. Att han ljög för dem, att han ljög om dem, att han lurat dem på pengar, utnyttjat dem.  Att de var vansiniga över den charad han spelade upp för mig. Men de sa inget till mig. Varför kommer jag aldrig förstå. De visste ju uppenbarligen att det var helt fel. Det finns en förklaring för deras uppförande, men ingen ursäkt.

      Jag vet också nu att redan då när jag stod där och trodde jag gifte mig med mannen i mitt liv så var hjulen som skulle ta allt ifrån mig redan i spinn. Samma månad vi gifte oss hade de första anmärkningarna till kronofogden blivit registrerade. Även de första kunderna han lurat på jobb hade börjat jaga honom. Tänk om jag vetat, så annorlunda allt kunde blivit.

      I efterhand kan jag se så många små saker som borde fått mig att se det var något som inte stämde, borde fått mig att reagera mer. Men det fanns ju alltid förklaringar, alltid anledningar det inte gick att ifrågasätta. Och för de små sakerna han enstaka gånger inte kunde förklara fanns det så ångerfulla förlåt att det inte gick att vara arg. Ingen kunde/kan säga förlåt som han. Det gick liksom inte att motstå, inta vara arg. Tvärt om tyckte jag tillslut att jag själv var dum som blivit upprörd. Sen hade han ju den ultimata ursäkten, när inget annat hjälpte, som fick mig  att backa totalt varje gång: hans sons diagnos. Schack matt liksom,,, Finns inget motdrag. Att han inte tänkte sig för, glömde berätta något, humörsvängningar, illska, utbrott etc berode ibland på att han inom sig brottades med svårigheten att ta till sig sin sons diagnoser.Hur skulle jag kunna säga emot det? Klar tman kan bete sig dumt av sådana besked. Klart man kan glömma eller råka saker när man befinner sig i kris. Vem är jag till att dömma när han ska ha bearbetat det klart, när han ska ha accepterat och gått vidare? Det är ju inte min son.

      Jag borde reagerat mer på hans förklaringar till sin mammas irretation över vårt förhållande. Var det verkligen så att hon inte gillade mig, inte tyckte om jag hade barn sen innan. Var det så att hon var vansinig över att jag ville sköta  vår tvätt själv, städning sjäv m.m Förstod aldrig. Nu vet jag varför jag inte förstod, för det stämde inte. Fick höra saker hon skrivit i mail till honom, fick se sms hon skickat. Fruktansvärde sms där jag höll andan när jag läste över hur en mamma kunde uttrycka sig så fruktansvärt till sin son. Men nu vet jag bättre. Jag vet att smsen var tagna ur sitt samanhang, och hade jag då fått läsa alla var det tvärtom han som uppförde sig illa. De delar av mail jag fick hör/se var verkligen skrivna så, men det fanns tio rader till han raderat innan jag såg som fick inehållet att ändra betydelse från svart till vitt. Han viste precis hur han skulle lägga fram vad. Vilka ord som var nyckel ord som fick mig att tänka i de banor han vill, villka orde det var viktigt jag såg, som gav mig en förvrängd bild av hur verkligheten såg ut. Han var duktig.

      Men hon var inte oskyldig enligt mig. Hon viste hans problem och vad han gjorde. Hon hade koll. Ibland pratade de på henne hemspråk mitt framför mig, blev ovänner höjde rösterna. Säkert om pengar, om hur han stälde till det. Men hon bidrog genom att hjälpa honom hålla mig utanför. Hon såg på medans jag drog in mina barn, ekonomi, liv i ett totalt kaos, och valde att vara tyst.

      Jag borde reagerat kraftigare när han först blev arbetslös. Han hade ju fast tjänst hette det när vi sökte lån till huset, sen när vi var i flytten började han så ett litet frö om att det var ju en projekt anställning och det var inte bestämt hur länge. 2,5 månader senare var han arbetslös för att hans  vik gick ut som planerat och det hade aldrig varit tal om att förlänga enligt arbetsledaren.

      Jag borde reagerat på hans luddiga sjukdomskänningar hela tiden. Där han akut gick på kryckor ena dagen, var ute och joggade dagen efter. Där han blev magsjuk när jag berätta min dotter han träffat på dagen kräkts men blev mirakulöst frisk när jag konstaterat ett par timmar senare hon drabbats av sin mjölkallergi. Eller när han hade ont i halsen och tappade rösten, men kunde prata och skratta ibland, när han glömde. Han letade sjukdomar i sin kropp hela tiden. Han tog allergimediciner mot allergier han troligtvis inte hade, bokade tid efter tid på vårdcentralen för diffusa symptomer som aldrig eller sällan ledde till något.

       Det finns många saker jag borde reagerat mer på, men det var små saker, lite i taget. Lite i taget blev det fler och fler. Lite i taget blev de större och större. Tillslut ser man inte längre det som något konstigt. Det blir vardag av det. Och en som är duktig på att manipulera, vrida systematiskt på någons synsätt kan få en att köpa allt med hull och hår. Och han var otroligt duktig!

Ibland tror jag att jag nog var världens lättaste offer för en man som honom. Jag var så tydlig med vad jag ville ha, behövde. Kom från att ha gått igenom många kaotiska situationer i livet och nu ville jag bara ha lugn och ro. Sökte det där "föraktade svenssonlivet" många är livrädda för. Det var mitt mål. Han serverade det framför mig, familjelivs bilden. Där var inga fel liksom, lite för bra nästan. Det enda som Jag ser nu i backspegeln och tänker jag borde sett var att han hade så bråttom. Ville flytta ihop fort, friade efter bara ett par månader, började köpa möbler till vårt kommande hem innan vi ens hade ett. Men just då såg jag det bara som att han var så säker på att han ville deta, och tyckte i mina naiva tankar det var rätt romantiskt.
Flytten från lägenhet till hus var stort för mig. En dröm som gick i uppfyllelse. Det var jag som hittade huset, det jag ville bo i. Där var renovering som behövde göras men han lova det inte var några problem. Han var ju hantverkare och längta efter något eget att pilla i. Trädgården var inte min grej. Men återigen fick jag till mig att jag inte kommer hinna oroa mig för den. Trädgårdsarbete var ett av hans stora intresse. Jag var nöjd med svaren och oroade mig inte. Jag såg potentialen i huset.
Dagen vi fick nycklarna körde vi dit själva. Första problemet kom direkt, nyckeln ville absolut inte fungera. Vi prova båda dörrarna, alla nycklar som satt på knippen. Efter många om och men lyckades det. Jag gick in i tvättstugan och tände lampan, pang sa det. Det blixtra till i hela huset och sen blev det mörkt. Vi skrattade åt det då. Att det verkade som det inte var meningen vi skulle vara där. Vi fick igång elen igen Blåste upp madrasser vi skulle sova på den där första natten. Hade en elektrisk luftpump som pumpa och när jag var klar och drog ut kontakten stod jag plötsligt med hela uttaget i handen. Drog av uttaget från sladden som det satt kvar i och då sprack slangen. Nåja, tänkte jag, jobbet var ju gjort så. När vi la oss efter ett par timmar visade sig att ventilen lossat så där var inte mycket luft kvar,,,, suck! Natten blev obekväm och min rygg värkte flera dygn efter.
Det blev inte alls som jag föreställt mig den där första kvällen/natten i huset. Nu i efterhand är det mest ironiskt att det blev så. För så blev allt, inte alls som det var tänkt, i alla fall inte av mig. Jag skulle lyssnat på känslan som sagt att det inte var meningen jag skulle vara där. Men jag var där i tre år. Inte så länge kanske, men är man i fel sällskap är även en timme för länge. Alldeles för länge.

Det har gått ett år sen jag fick veta. Eller rättare sagt ett år har gått sen jag började ta reda på vad som hände. Jag minns hur jag febrilt letade genom kontoret. Slet ut papper ur lådor, rev ut papper ur pärmar, försökte tyda kontoutdrag som inte sa mig något. Letade efter något som kunde visa vad som hänt.Tog hjälp av min pappa och började få en tydligare och tydligare bild framför mig. Alla pengar var borta, allt var påväg att försvinna. Huset, bilar, telefoner, allt var bara en illusion och jag hade gått på det.
Jag hittade den där nyckeln som visade att det fanns en postbox. Tog mig dit, öppnade den med hjärtat i halsgropen. "Stängd på grund av obetald faktura". Skylten åkte ner när jag öppnade boxen. Skrattretande ord det där. De hade just då passat in på hela mitt liv. Hela min tillvaro försvann under mina fötter, hitta inget fotfäste längre, allt pga obetalda fakturor. Hur kunde det bli så? Det var ju sinte ens mina fakturor. Men ändå,,,
Så mycket som hunnit hända deta året som gått. Den mest intensiva period i mitt liv. Inte konstigt känslorna inte alltid hänger med i samma rasande fast. De kommer nu en efter en. Säkert lika bra de kommer. Aldrig bra att tränga bort dem. Önskar bara det var mindre jobbigt. Undrar ibland vad P känner, om han känner. Hoppas det gör riktigt jävla ont!

Det är svårt ibland att veta var man ska börja. När folk frågar "vad har hänt" eller "hur är det" låser det sig i huvudet på mig. För det är så långt, invecklat och rörigt så det går ju inte att återge. Det finns korta variationer som egentligen inte säger så mycket. Där är långa variationer som folk egentligen inte vill höra, inte veta. Några har lärt sig. De frågar inte. De vet svaren är övermäktiga så de ställer inte frågan. 

Vet inte själv hur allt började, eller ens när det började. När det kom så långt att svallvågorna nådde mig hade det pågått länge, månader, troligtvis år. Jag fick inte veta förens början till slutet var ett faktum. Fast det var mitt liv fick jag inte veta. Orättvist är bara förnamnet. Har heller aldrig fått  allt i historien klart för mig, mycket är gissningar och antagande. Fått leka detektiv i min egen tillvaro för att försöka förstå vad som föregått bakom min rygg. 

Så kanske finns det ingen början för min del av historien.  Kanske är det så att de första kapitlen av mitt livs bok alltid kommer vara utrivna,  som att de inte angår mig. Det finns kanske bara en mitten. Det är ju där jag alltid befinner mig. Mitt i något. Mitt i kampen att försöka komma vidare.  Inte över men vidare. För hur kommer man över att den man lita på mest,  dela sitt liv med, sina innersta tankar, sin vardag, sin sorg och lycka, bedragit en. Bedragit en på alla sätt som går, känslomässigt,  fysiskt,  ekonomiskt och praktiskt. Sol-och-vårad är det uttryck som beskriver det bäst. Den mest närbesläktade kategorin det kunnat hamna under. Egentligen kvittar det ju vad det benämns som, gör lika ont ändå. Men det blir lättare att greppa om man har en stämpel att sätta på det. Man kommer nog inte över, men vidare ska jag. Vidare från vart det än började, mot vart det än slutar. Men just nu är jag här, i mitten, med det jag lyckats rädda av mitt gamla liv.  Vi har fått både ytliga och djupare sår i själ och hjärta, barnen och jag. Men de kommer att läka. De ska läka. Det får ta sin tid. Jag tänker få ett fantastiskt slut, med eller utan början.