Från dagen han åkte igen startade en enorm stress. En stress som aldrig lagt sig sen dess. Den har ändrat form ett antal gånger mellan varven, men nivån är alltid den samma, max nivå. Huset måste bli klart för fotografering så det kunde läggas ut på nätet. Där var väggar som skulle slipas, spacklas, målas. Rum som skulle rensas, städas, sorteras, en trädgård som skulle rensas. Möbler som skulle ut, garage och förråd som behövde snyggas upp,,,, listan tog aldrig slut. Möjigtvis fylldes den på mellan varven. Och hela tiden var det en kamp mot klockan. Det måste hända nu, fort, helst igår.

      Jag var nu höggravid och fick svårare och svårare för var dag att röra mig. Blev utelämnad till alla andras hjälp. Vaknade ofta på morgonen av att där var folk redan igång, eller påväg dit. Det var inte så att det frågades om dett gick bra de kom, folk hade ju sina andra delar av livet att ta hand om, så min ytterdörr blev en svängdörr för när folk kunde. Kändes jobbigt att inte kunna göra något själv, inte kunna hjälpa till. Hann inte med i allt som bestämdes. Kunde komma hem till att möbler var slängda, rum var ommöblerade, eller att saker jag tyckte om var utlagda på blocket. Jag lärde mig hålla tyst om min åsikt. Allt jag sades tolkades fel, som att jag inte var tacksam för hjälpen. Jag stängde av och svor högt inom mig. Försökte inte känna så mycket. Det gjorde ont att se andra stå och göra Ps grov jobb, avsluta hans fördärv, och inte kunna hjälpa till själv. Känslorna inom mig går inte att beskriva. Det var nog tufft för alla. Stressen kände alla inblandade av. Den fick oss ibland att råka i luven på varandra, trotts att det var P vi var frustrerade över. Men han var ju inte dr att skälla på, och någonstans måste ju känslorna bli av.

     Det var nu det även började dyka upp folk. De ringde på dörren och frågade efter P. Presenterade sig som kunder till honom och undrade vaför han inte svarde dem, inte kom som han lovat, lämna tillbaka nycklar till deras hem han blivit anförtrod. Ibland var de lugna och sammlade, besvikna och blev bestörta när de förstod jag också blivit lurad som de. Men en del var arga, vansinniga. De hadde laddat länge, och när de väl kom så långt att de stod utanför Ps ytterdörr bubblade de över av illska på den som råka stå i dörröppningen. Oftast jag, men hände det var barnen. Fick nu en ny pusselbit i min hand, hans jobb bit. Fick höra historier om kunder han fått betalt i förväg av, och sen aldrig gjort jobben. Om påbörjade jobb som han lämnat halvfärdiga hos förtvivlade kunder. Fick veta om paret som han rivit ut hela badrummet hos, ner till betongen och sen försvunnit. De hade nu stått med badkaret i vardagsrummet i 8 månader(!!!!). Fick höra historier han berättat om sin sjukliga fru som gjort att han inte kunnat jobba. Om hur han varit tvungen att ta hand omm min dotter som opererat blindtarmen. Den historien fick jag från ett par olika. Samanlagt skulle min dotter opererat blindtarmen 4 ggr på tre månader.

       Fick höra om hur han varit utomlaands och tagit hand om familjeproblem, om hur han varit på sjukhus med sin son som i stort sett, i bilden han målat upp för dem, varit institutionsbarn. Fick höra om alla sjukdomar han sagt han haft, sagt att jag haft. Fick höra om hur jag spenderat bort alla pengar så han hade fullt upp med att tjäna igen vad jag slössat bort. Lögnerna tog aldrig slut.

       De ringde på dörren allt som oftast. Jag började ducka i fönsterna. Orkade inte höra mer, orka inte ta fler smällar. Började avsky ringklockan. De ringde på alla tider på dygnet, fanns ingen logik. Kunde vakna mitt i natten av den. Tillslut ringde den på så ofta så jag kunde inte skillja på när den gjorde det p riktigt eller när jag bara hörde det i huvudet. Flera gånger har jag stått där med öppen dörr och konstaterat att där inte var någon, ändå var jag tvärsäker på att jag hört den. Det stressade mig till tusen, hela tiden, dygnet runt.

      Det var inte alltid kunder. Ibland var det delgivningsmän. De sökte P i olika ärenden. Jag vande mig vid det, men mådde lika illa varje gång. Såg deras medlidande blick på min mage. Kunde känna deras medömkan. Ville bara slänga dörren i deras ansikte, be dem inte titta på mig, låta mig vara. Ville inte ha deras medlidande. Ville bara stänga dörren och fortsätta stressen.

    Allt måste bli klart så det blev fina bilder. Så någon skulle bli intreserad, komma på visning m.m Målet var ju att få det så bra att någon ville köpa. Det var planen. Problemet var bara att när det väll var gjort skulle nästa bekymmer starta. Allt skulle vara borta, skulle inte längre ha nått hem. Och allt jag ägde var ju investerat i huset. Kändes som att fixa och göra fint, så någon skulle villja köpa mitt liv.