Det bråkade gannska tidigt om att han inte var ärlig till mig om andra kvinnor i hans liv. Jag hittade kontakter på internet som jag ifrågasatte. En del förklarade han skickligt bort. Att de var spelkontakter han chattade med. En del sa han var gammla "flörtkontakter" från innan vi träffats som han lovade var avslutade sen länge. Sen var där de han inte kunde sopa undan. De som jag tvärsäkert kunde säga var pågående flörtar. Där hans förklaringar inte höll och hans anledningar inte dög. Då kom de där förlåt som inte gick att stå emot. Han viste villka knappar han skulle trycka på, vilka känslor han skulle spela på. Vi bråkade om dessa kontakter redan innan bröllopet, och många gånger efter.

      Sen var där andra mer fysiska personer.En vännina sen 17 år som han var väldigt tajt med, lite för tajt kanske, eller? Kändes som de var väldigt fysiska med varandra. Eller var det jag som var nojig? Jag frågade båda om de någongång varit ett par men nej de hade de inte varit. Vi blev vänner så småningom hon och jag. Nära vänner. Vi prata mycket, jag öppnade mig en hel del för henne. Litade på henne, valde henne som en av mina två tärnor till bröllopet. ett halvår senare fick jag veta att de haft en relation, varit kk. Att de varit de ett bra tag och troligtvis även efter att han och jag träffats. Han förnekade det länge, ljög sig blå tills han målat inn sig i ett hörn, först då gav han sig. Erkände och lyckades ändå vända det till att det var jag som gjort fel som reagerat.

      Han hade en annan tjejkompis som han också umgicks med och hjälpte en del. Hon blev också min vän, också en jag litade på. I ett år trodde jag att de känt varandra sen skolan, det vara vad han sa. En dag råkar hon i förbifarten säga de träffats på en dejting sida på nätet men bara varit vänner. När jag frågade honom blev han vansinigt arg över att jag tagit upp det ens. det blev stora bråk om deta och jag kan inte nu i efterhan återge hur det gick till, men det slutade med att jag bad om ursäkt till honom över att jag inte förstått de dejtat från början.

      Sen var där bråk om pengar. Jag fick aldrig grepp om hur ekonomin var. Reagerade på att jag tyckte det läckte från hans konto, ifrågasatte vart pengarna gått men fick aldrig några vettiga svar. Lärde mig tidigt att när vi kom till kassan i en affär var det bara att vänta. Sa han meningen "tar du det eller,,,? " så betydde det att han inte hade pengar. Det var svårt att förstå för mig. Han jobbade ju dygnet runt, var aldrig hemma. Han skröt inför andra om hur hans revisor tyckte det gick så bra för honom. Det ända jag tänkte var att om han jobbar så här mycket, och vi ändå inte har mer pengar, hur mycket ska man då jobba för att det ska gå riktigt bra? Vi fick ju alltid vänta med renoverings projekten, utflykter, möbelköp etc för pengarna fanns inte. Vi hade så vi klarade oss med mat och kläder m.m, men inget större än så.

      Jag fick också snabbt uppfattningen om att han inte såg något värde i pengarna. Han kunde likom inte säga när nogot var dyrt eller billigt. Han kunde heller inte beräkna hur länge pengar man hade behövde räcka. Inget budgettänk mer än att om han hade pengar och de räckte till vad han ville köpa så gjorde han det. Kände hur jag ofta fick hjärtat i halsgropnen när han kom hem med något dyrare. Var det genomtänkt? Var kom de pengarna ifrån? Då måste han ju veta där är pengar på väg in?

      Ofta var det så det hette, där är pengar på väg in från en kund. Så det var ingen fara att använde de vi sparat, snart kommer det in mycket. Så jag la ut så länge från mina sparpengar.Jag jobbade extra lite (mycket) för att täcka vad som behövdes. Jag kunde ju vara ledig lite extra när den där stora fakturan väl kom in. Men det var ofta klydd med fakturerna när betalningen väl kom. Ibland hade kunden inta betalt in allt av olika anledningar. Ofta vägra de betala. Ibland kom betalningen men då var han tvungen att ta hälften till någon matrealkostnad som han glömt berätta för mig. Oftare och oftare blev de där stora fakturbetalningarna vi väntat på ett otroligt antiklimax. Och sällan kunde jag lägga tillbaka något alls till de sparkonto jag nallat på. Jag intalade mig att det inte spelade ågon roll. Så länge vi var friska, hade mat på bordet och kunde betala räkningarna så var det ju egentligen ingen fara eller,,,?                                                  

                                                  

                                                  

                    Jag önskar nu att jag krävt tillgång till hans företagskonto. Krävt insyn i firman, fölljt med till hans revisor. Jag önskar jag lyssnat på min intuition som sa att något var väldigt fel. Men jag fortsattetränga undan känslorna och fortsätta framåt istället. Kanske för att jag hoppades jag hade fel, Eller för att det var enklast. Men vilket orosenarie jag än förestälde mig i huvudet hade jag aldrig kunnat gissa vad som väntade. Tur är väll det.