I efterhand kan jag se så många små saker som borde fått mig att se det var något som inte stämde, borde fått mig att reagera mer. Men det fanns ju alltid förklaringar, alltid anledningar det inte gick att ifrågasätta. Och för de små sakerna han enstaka gånger inte kunde förklara fanns det så ångerfulla förlåt att det inte gick att vara arg. Ingen kunde/kan säga förlåt som han. Det gick liksom inte att motstå, inta vara arg. Tvärt om tyckte jag tillslut att jag själv var dum som blivit upprörd. Sen hade han ju den ultimata ursäkten, när inget annat hjälpte, som fick mig  att backa totalt varje gång: hans sons diagnos. Schack matt liksom,,, Finns inget motdrag. Att han inte tänkte sig för, glömde berätta något, humörsvängningar, illska, utbrott etc berode ibland på att han inom sig brottades med svårigheten att ta till sig sin sons diagnoser.Hur skulle jag kunna säga emot det? Klar tman kan bete sig dumt av sådana besked. Klart man kan glömma eller råka saker när man befinner sig i kris. Vem är jag till att dömma när han ska ha bearbetat det klart, när han ska ha accepterat och gått vidare? Det är ju inte min son.

      Jag borde reagerat mer på hans förklaringar till sin mammas irretation över vårt förhållande. Var det verkligen så att hon inte gillade mig, inte tyckte om jag hade barn sen innan. Var det så att hon var vansinig över att jag ville sköta  vår tvätt själv, städning sjäv m.m Förstod aldrig. Nu vet jag varför jag inte förstod, för det stämde inte. Fick höra saker hon skrivit i mail till honom, fick se sms hon skickat. Fruktansvärde sms där jag höll andan när jag läste över hur en mamma kunde uttrycka sig så fruktansvärt till sin son. Men nu vet jag bättre. Jag vet att smsen var tagna ur sitt samanhang, och hade jag då fått läsa alla var det tvärtom han som uppförde sig illa. De delar av mail jag fick hör/se var verkligen skrivna så, men det fanns tio rader till han raderat innan jag såg som fick inehållet att ändra betydelse från svart till vitt. Han viste precis hur han skulle lägga fram vad. Vilka ord som var nyckel ord som fick mig att tänka i de banor han vill, villka orde det var viktigt jag såg, som gav mig en förvrängd bild av hur verkligheten såg ut. Han var duktig.

      Men hon var inte oskyldig enligt mig. Hon viste hans problem och vad han gjorde. Hon hade koll. Ibland pratade de på henne hemspråk mitt framför mig, blev ovänner höjde rösterna. Säkert om pengar, om hur han stälde till det. Men hon bidrog genom att hjälpa honom hålla mig utanför. Hon såg på medans jag drog in mina barn, ekonomi, liv i ett totalt kaos, och valde att vara tyst.

      Jag borde reagerat kraftigare när han först blev arbetslös. Han hade ju fast tjänst hette det när vi sökte lån till huset, sen när vi var i flytten började han så ett litet frö om att det var ju en projekt anställning och det var inte bestämt hur länge. 2,5 månader senare var han arbetslös för att hans  vik gick ut som planerat och det hade aldrig varit tal om att förlänga enligt arbetsledaren.

      Jag borde reagerat på hans luddiga sjukdomskänningar hela tiden. Där han akut gick på kryckor ena dagen, var ute och joggade dagen efter. Där han blev magsjuk när jag berätta min dotter han träffat på dagen kräkts men blev mirakulöst frisk när jag konstaterat ett par timmar senare hon drabbats av sin mjölkallergi. Eller när han hade ont i halsen och tappade rösten, men kunde prata och skratta ibland, när han glömde. Han letade sjukdomar i sin kropp hela tiden. Han tog allergimediciner mot allergier han troligtvis inte hade, bokade tid efter tid på vårdcentralen för diffusa symptomer som aldrig eller sällan ledde till något.

       Det finns många saker jag borde reagerat mer på, men det var små saker, lite i taget. Lite i taget blev det fler och fler. Lite i taget blev de större och större. Tillslut ser man inte längre det som något konstigt. Det blir vardag av det. Och en som är duktig på att manipulera, vrida systematiskt på någons synsätt kan få en att köpa allt med hull och hår. Och han var otroligt duktig!