Ibland tror jag att jag nog var världens lättaste offer för en man som honom. Jag var så tydlig med vad jag ville ha, behövde. Kom från att ha gått igenom många kaotiska situationer i livet och nu ville jag bara ha lugn och ro. Sökte det där "föraktade svenssonlivet" många är livrädda för. Det var mitt mål. Han serverade det framför mig, familjelivs bilden. Där var inga fel liksom, lite för bra nästan. Det enda som Jag ser nu i backspegeln och tänker jag borde sett var att han hade så bråttom. Ville flytta ihop fort, friade efter bara ett par månader, började köpa möbler till vårt kommande hem innan vi ens hade ett. Men just då såg jag det bara som att han var så säker på att han ville deta, och tyckte i mina naiva tankar det var rätt romantiskt.
Flytten från lägenhet till hus var stort för mig. En dröm som gick i uppfyllelse. Det var jag som hittade huset, det jag ville bo i. Där var renovering som behövde göras men han lova det inte var några problem. Han var ju hantverkare och längta efter något eget att pilla i. Trädgården var inte min grej. Men återigen fick jag till mig att jag inte kommer hinna oroa mig för den. Trädgårdsarbete var ett av hans stora intresse. Jag var nöjd med svaren och oroade mig inte. Jag såg potentialen i huset.
Dagen vi fick nycklarna körde vi dit själva. Första problemet kom direkt, nyckeln ville absolut inte fungera. Vi prova båda dörrarna, alla nycklar som satt på knippen. Efter många om och men lyckades det. Jag gick in i tvättstugan och tände lampan, pang sa det. Det blixtra till i hela huset och sen blev det mörkt. Vi skrattade åt det då. Att det verkade som det inte var meningen vi skulle vara där. Vi fick igång elen igen Blåste upp madrasser vi skulle sova på den där första natten. Hade en elektrisk luftpump som pumpa och när jag var klar och drog ut kontakten stod jag plötsligt med hela uttaget i handen. Drog av uttaget från sladden som det satt kvar i och då sprack slangen. Nåja, tänkte jag, jobbet var ju gjort så. När vi la oss efter ett par timmar visade sig att ventilen lossat så där var inte mycket luft kvar,,,, suck! Natten blev obekväm och min rygg värkte flera dygn efter.
Det blev inte alls som jag föreställt mig den där första kvällen/natten i huset. Nu i efterhand är det mest ironiskt att det blev så. För så blev allt, inte alls som det var tänkt, i alla fall inte av mig. Jag skulle lyssnat på känslan som sagt att det inte var meningen jag skulle vara där. Men jag var där i tre år. Inte så länge kanske, men är man i fel sällskap är även en timme för länge. Alldeles för länge.