Det har gått ett år sen jag fick veta. Eller rättare sagt ett år har gått sen jag började ta reda på vad som hände. Jag minns hur jag febrilt letade genom kontoret. Slet ut papper ur lådor, rev ut papper ur pärmar, försökte tyda kontoutdrag som inte sa mig något. Letade efter något som kunde visa vad som hänt.Tog hjälp av min pappa och började få en tydligare och tydligare bild framför mig. Alla pengar var borta, allt var påväg att försvinna. Huset, bilar, telefoner, allt var bara en illusion och jag hade gått på det.
Jag hittade den där nyckeln som visade att det fanns en postbox. Tog mig dit, öppnade den med hjärtat i halsgropen. "Stängd på grund av obetald faktura". Skylten åkte ner när jag öppnade boxen. Skrattretande ord det där. De hade just då passat in på hela mitt liv. Hela min tillvaro försvann under mina fötter, hitta inget fotfäste längre, allt pga obetalda fakturor. Hur kunde det bli så? Det var ju sinte ens mina fakturor. Men ändå,,,
Så mycket som hunnit hända deta året som gått. Den mest intensiva period i mitt liv. Inte konstigt känslorna inte alltid hänger med i samma rasande fast. De kommer nu en efter en. Säkert lika bra de kommer. Aldrig bra att tränga bort dem. Önskar bara det var mindre jobbigt. Undrar ibland vad P känner, om han känner. Hoppas det gör riktigt jävla ont!